KLIK for forstørrelse!

Skånelands mynthistoria

av Ulla W Silvegren

 

Bakgrund

Det forna Skåneland omfattade de nuvarande landskapen Skåne, Halland och Blekinge samt Bornholm. Området har under största delen av sin historia fram till år 1658 tillhört Danmark och utgjorde under medeltiden tidvis den mest betydelsefulla delen av det danska riket. Lärdomstaden Lund är Skånes äldsta stad. År 1990 firades tusenårsjubileum. Det konkreta beviset för stadens ålder är en del av en kista från Lunds äldsta kyrkogård som dendrokronologiskt daterats till år 994 (plus/minus 5 år). Lund framstår som områdets politiska och religiösa centrum redan under tidig medeltid. I kungsgården satt den danske regenten med sitt följe under långa perioder och hit knöts också ett biskopssäte. Stadens karaktär gjorde att merparten av Skånelands myntning skedde här. Lund är det danska rikets äldsta kända myntort.

 

De tidiga kungliga mynten

Den förste danske kung som låter sätta sitt namn på mynt är Svend Tveskæg som regerade mellan ca 985 och 1014. Från hans tid är endast en mynttyp känd. Denna visar på åtsidan kungens bild och har omskriften ZVEN REX AD DNER (Svend konung i Danmark). Myntets frånsida visar ett kors i vars vinklar finns det latinska ordet för kors CRVX - och med omskriften GODPINE M AN DNER (Godwine myntmästare i Danmark), (fig. 1).

KLIK for forstørrelse!

Fig. 1. Svend Tveskæg ca 985-1014. Svend är den förste danske kung som läter prägla och sätta sitt namn på mynt. Myntets åtsida visar kungens bild och har inskriften ZVEN REX AD DNER (Svend Konung i Danmark). Frånsidan visar ett kors i vars vinklar finns det latinska ordet för kors CRVX - och med omskriften GODPINE M AN DNER (Godwine myntmästare i Danmark).

Att det är den engelske kungen Æthelred II:s (978-1016) mynt som har tjänat som förebild är inte att ta miste på. Under tidsperioden från Svend Tveskæg och fram till 1000-talets mitt står myntväsendet i Danmark till största delen under engelskt inflytande vad beträffar bildspråket. Detta beror på förhållandet till England. De danska kungarna är ofta också kungar i England och de nordiska vikingarna kom under sin vistelse där i kontakt med de engelska mynten. Särskilt kung Æthelreds mynt kom att få betydelse för utvecklingen av ett inhemskt mynt i Danmark liksom i Sverige och Norge. Det är en mycket direkt och klar påverkan då det är känt att anglosaxiska myntmästare kom till Skandinavien för att prägla mynt och för att lära ut myntpräglingens teknik till nordborna.

Präglingsorten för Svend Tveskægs mynt framgår inte av omskriften, AN DNER säger bara att myntmästaren verkade i Danmark. Troligen har han rest runt och tagit tjänst hos de andra nordiska kungarna också. Det är ännu inte känt var de första danska mynten präglades men med vår nya kunskap om staden Lunds ålder kan nog detta alternativ inte uteslutas. En hypotes är att myntmästaren Godwine först anlände till danska riket och Lund där han präglade mynt åt kungen samt lade grunden för en kontinuerlig verksamhet innan han reste vidare till Sverige och Norge.

Ett inslag i myntbilden under tidsperioden 995-1018 är skandinaviska efterpräglingar av engelska mynt. Dessa har ofta helt barbariserade inskrifter varför präglingsorten ännu är en öppen fråga, men det är nog rimligt att antaga att Lund kan ha svarat för åtminstone en viss andel. Sammantaget är dessa mynt kanske uppemot 10 gånger så många som de "officiella" kungliga mynten.

Knud den Store 1018-1035 följde Svend Tveskæg på tronen som Danmarks kung och han var dessutom kung i England. Knud förstod till fullo betydelsen av att införa ett ordnat myntväsen i Danmark efter anglosaxiskt mönster. Myntmästare och kanske också stämpelskärare tillkallades från England och ett antal myntsmedjor inrättades. Ortnamnen är ofta förkortade på mynten men för det mesta läsliga och visar att Lund var den mest frekventa präglingsorten; det var härifrån det största antalet mynt utgick. Myntproduktionen var så omfattande att den måste ha haft verklig betydelse för stadens ekonomi och dess expansion.

Det är möjligt att kungen i detta tidiga skede inte har haft ensamrätt till myntpräglingen utan varit tvungen att dela den med inflytelserika stormän, men alla periodens mynt präglades dock i hans namn. Största delen av Knud den Stores mynt visar en kungabild på åtsidan och ett större eller mindre kors på frånsidan. Åtsidans omskrift har kungens namn och titel, t ex CNVT REX DENORVM (Knud danskarnas konung) eller REX ANGLORVM (engelsmännens konung) och frånsidans omskrift innehåller myntpräglarens namn och präglingsort. Vi känner många olika namn på myntmästarna vid denna tid, en hel del är anglosaxiska men inslaget av nordiska namn tyder på att de engelska mästarna kan ha rekryterat myntmästare i Skåne och satt dem i arbete i myntsmedjorna.

Under äldre medeltid utmyntades i Danmark endast en valör, penningen. I Skåne och på Själland räknade man i enlighet med viktsystemet 10 penningar på en örtug, 30 på ett öre och 240 på en mark. Man vägde inte de enskilda mynten utan sörjde endast för att 240 penningar tillsammans vägde en mark (ca 216 gram).

Knud den Stores myntmästare höll sig inte uteslutande till framställningar av de allmänna porträttyperna utan experimenterade även med bildframställningar av annat slag, särskilt efter engelska förebilder. I Lund präglades ett vackert mynt som på ena sidan visar Guds lamm och omskriften ANGNVS DEI, andra sidan visar den Helige Ande i skepnad av en duva (fig. 2).

Klik for forstørrelse!

Fig. 2. Knud den Store 1018-1035. I Lund präglades ett vackert mynt som på ena sidan visar Guds lamm och har omskriften ANGNVS DEI. Lägg märke till den medeltida stavningen av agnus. Myntets andra sida visar den Helige Ande i skepnad av en duva.

År 1035 avlider Knud den Store och följs på tronen av sonen Hardeknud som regerar Danmark åren 1035-1042, men också England från 1040, där han efterträder Harald Harfot.

Hardeknud fortsatte i stor omfattning myntningen i Lund, som fortfor att vara Danmarks förnämsta myntort och även i övrigt rikets främsta stad. Hans mynt liknar i de flesta fall Knud den Stores även om omskrifter och en del detaljer är annorlunda, men också helt nya motiv förekommer, t ex visar ett lundamynt i tydlig bysantinsk stil två bröstbilder med ett kors på fot emellan. Utan tvivel är förebilden ett mynt präglat för Basileus II och Constantinus VIII, vilka regerade åren 975-1025 i det bysantinska riket. Hardeknud lät utöka antalet myntorter i danska riket med bl.a. Gori, som möjligen låg i Skåne. Någon större omfattning på myntpräglingen blev det dock inte där.

Kung Hardeknud uppehöll sig i England mellan åren 1040-1042 och detta gjorde det lägligt för den norske kungen Magnus den Gode att erövra Danmark. Han hyllades som konung då Hardeknud avled i England och vann folkets fulla förtroende när han framgångsrikt bekämpade venderna i slaget på Lyrskov hed 1043. De politiska förhållandena under Magnus den Godes korta regeringstid 1042-1047 var ytterst oroliga. Knud den Stores systerson Svend Estridsen försökte göra sina krav på den danska tronen gällande och Magnus farbroder Harald Hårdråde hade ett gott öga till Norge.

En del av Magnus den Godes utmyntningar liknar Knud den Stores och Hardeknuds, d.v.s. myntens bildspråk är anglosaxiskt. Särskilt märkbart är detta på lundamynten, men också tyska förebilder kom till användning. Från åren 1044-1047, den s.k. stridsperioden, finner vi mynt med både Magnus, Svends och Haralds namn och dessutom med namnet Edward, vilket avser den engelske kungen Edward Confessor som understödde Svend Estridsens maktsträvanden.

Ett märkbart inslag i periodens utmyntning är att det blir vanligare med mynt vars omskrift är förvirrad och svår att tyda. Ibland förefaller det som om gravörema varit näst intill analfabeter och fenomenet kommer att bli alltmer markant under den följande regenten.

Det är intressant att notera att myntpräglarnamnen nu är övervägande nordiska, vilket kan tyda på att Skånes egna söner funnit myntprägling vara en lukrativ sysselsättning. Vilka de varit vet man inte men yrket bör ha utövat en lockelse på ynglingar med goda förståndsgåvor och med håg till det som var nytt och oprövat. Kanske har de haft föräldrar och fränder med kontakter bland guldsmeder och högre borgerskap eller bland personer med inflytande på myntpräglingen. Vi får utgå från att dessa mästare och präglare varit bosatta i Lund eller i dess omedelbara närhet.

Det är inte sannolikt att myntningen vid 1000-talets mitt skulle ha varit knuten till ett centralt myntverk. Snarare var det nog så att präglingen ägde rum i ett antal metallverkstäder belägna på olika platser runt om i staden. Utöver myntpräglingen utförde dessa verkstäder förmodligen arbeten av ren guldsmedskaraktär.

 

Svend Estridsen och hans söner

Svend Estridsen 1047-1074 fick kämpa hårt för att vinna och behålla makten. Yttre angrepp hotade och även inrikes måste mycket ansträngning läggas på att stärka kungamakten. Svend insåg klart att det inte längre gick att förlita sig på den maktstruktur som det gamla vikingadömet haft, vilket byggde uteslutande på hären - ett förbund med kyrkan var en absolut nödvändighet.

I sin politik ägnade Svend Estridsen förhållandevis stor omsorg åt myntväsendet och utmyntningarna från Lund är under perioden synnerligen omfattande. Förutom i Lund präglas mynt i "Borbi" och "Thumatorp" (Östra Tommarp). Borbi är troligen Borgeby strax utanför Lund. Att två mynttyper präglats i Borbi beror sannolikt på tillfälliga omständigheter. Myntningen är inte av permanent karaktär.

De flesta mynttyperna visar nu motiv i bysantinsk stil, även om en del fortfarande är anglosaxiska. Det begynnande bysantinska inflytande som gjort sig märkbart under Hardeknud och Magnus den Gode breder nu ut sig obehindrat. Anledningen till att dessa motiv kommer att användas i Danmark beror sannolikt på att bysantinska mynt har kommit hit med hemvändande väringar från Miklagård, d.v.s. nordiska livvakter hos kejsaren i Konstantinopel. I Svend Estridsens myntning är det oftast fråga om fria efterbildningar av dessa motiv men även direkta efterapningar av bestämda bysantinska mynt finns. En märklig lundaprägling, som genom sin storlek skiljer sig från de övriga, är en efterbildning av Romanus III:s 1028-1034 mynt. Både åt- och frånsida har en bild av kejsaren. Myntet är troligtvis ett skådemynt och samma typ förekommer även i normal storlek.

Klik for forstørrelse!

Fig. 3. Svend Estridsen 1047-1074. Många mynttyper visar nu motiv i bysantinsk stil. Detta beror sannolikt på att bysantinska mynt kommit hit med hemvändande väringar från Miklagård och sedan fritt efterbildats på Svends mynt. Religiösa motiv är förhärskande - ett utslag av kungens kyrkliga intressen. Omtyckt motiv är den tronande Kristus med gloria och höger hand lyft till välsignelse. Bildens mynt har runor i omskriften.

Religiösa motiv - i bysantinsk stil - är förhärskande, ett utslag av Svends kyrkliga intressen. Omtyckt motiv är den tronande Kristus med korsgloria, bibeln i vänster hand och höger hand lyft till välsignelse. Andra bysantinskt inspirerade lundamynt visar kungen stående vid Kristus sida, Kristus i högsätet, knäböjande Maria med barnet och ett bysantinskt kors på fot (fig. 3). Ett anmärkningsvärt inslag bland Svend Estridsens lundamynt utgör de s.k. runmynten, vilka präglas först mot slutet av regeringsperioden. De återfinns i fynd med en nedläggningstid omkring 1065 eller senare. Att vid den här tiden använda runskrift på mynten är sannolikt en fråga om arkaisering och kanske ett utslag av nationalism. Det är känt att de sista do åren av Svend Estridsens regeringstid blev relativt fredliga och att en konsolidering av kungamakten ägde rum. En annan anledning till att runskriften användes kan vara att myntmästarna lättare och säkrare kunde kopiera texter från utarbetade förlagor. Runorna med sina enkla linjer torde ha varit lättare att rent slaviskt kopiera och de har troligen inte heller varit helt främmande för de inhemska gravörerna - här har de kanske varit på mammas gata.

De många olika mynttyper som präglats under Svend Estridsens regeringstid och en hel del oregelbundenheter såsom förvirrade omskrifter och ibland avsaknad av kungens namn ger intryck av att han inte kunnat genomföra totalt myntprivilegium. Detta har Svend troligtvis önskat men inflytelserika stormän runt om i riket har antagligen också präglat egna mynt.

Svend Estridsen efterträddes av sin 25-årige son Harald Hein 1074-1080. Att döma av myntmaterialet har denne lyckats hävda ensamrätt på myntpräglingen vilket även lagstiftningen talar för. Det blev "halsløs Gerning og Faldsmaal om man saetter Ambolt og Stempel og slaar Penning uden Kongens Tilladelse eller Bud". Mynten som primär källa ger intryck av att en kunglig myntreform ägt rum. De förvirrade omskriftema upphör och antalet myntorter och typer minskar. I Skåne präglas i Lund och Thumatorp. Man använder från och med Harald Hein alltid "i" vid ortsangivelser medan man ännu under Svend Estridsens tid använde det anglosaxiska "on". En dansk tradition håller på att utveckla sig under tysk påverkan men den konstnärliga standarden är inte hög. Harald Heins mynt framstår som bleka konstlösa kopieringsförsök och yrkesskickligheten bland präglarna lämnar mycket övrigt att önska.

Harald Hein avled år 1080 och gravsattes i Dalby biskopskyrka. Han efterträddes av sin broder Knud 1080-1086. De fem kungar som närmast följde Svend Estridsen var alla hans söner: Harald Hein, Knud den Helige, Oluf Hunger, Erik Ejegod och Niels.

Knud fortsatte sin faders kyrkopolitik och försökte också med alla till buds stående medel bringa ordning i landet. Hans äldsta mynttyper följer, vad beträffar lundamynten, mönstret från brodern Harald men längre fram utvecklades en ny typ som präglades i Viborg och Aalborg. Dessa mynt var både lågviktiga och underhaltiga. De präglades för att finansiera ett tåg till England - Knuds stora dröm var att återerövra det "förlorade landet". Hans undersåtar delade dock inte denna önskan. Myntens ringa värde och kungens försök att införa en ny skatt gjorde att befolkningens vanligtvis goda humör sviktade och under ett besök i Odense mördades kung Knud.

Knud den Helige efterträddes 1086 av sin 34-årige broder Oluf, vilken fått det tråkiga tillnamnet Hunger. Hans liv hade också dittills tett sig tämligen trist, ty fram till trontillträdet hade han suttit i fångenskap hos greve Robert av Flandern. Väl hemma i Danmark reste Oluf runt till de olika landstingen och lovade där att vidmakthålla Harald Heins lagar. Detta torde ha inneburit att förhållandena kring mynträtt och utmyntning förblev vid det gamla. Kungen fortsatte att vara myntherre i riket och därmed i Lund.

Från Olufs regeringstid är bara ett fåtal mynt bevarade, de flesta besläktade med Knud den Heliges typer. En intressant mynttyp från Lund skiljer sig avgörande från de övriga genom väsentligt större diameter. Vikten är dock inte ändrad, vilket innebär att myntet är relativt tunt. Detta bruk härstammar från Tyskland och myntets motiv är också tyskinspirerat. På åtsidan ses kungen krönt med bysantinsk krona, frånsidan visar två krönta bröstbilder. Omskriften lyder OLAF REX DI (fig. 4).

Klik for forstørrelse!

Fig. 4. Oluf Hunger 1086-1095. Från Olufs regeringstid finns endast ett fåtal mynt bevarade. En intressant mynttyp präglad i Lund visar på åtsidan kungen krönt med bysantinsk krona och på frånsidan två krönta bröstbilder.

Oluf Hungers regeringstid blev en eländets och olyckans tid för landets befolkning. Klimatet var synnerligen instabilt vilket medförde att grödorna förstördes och hungersnöden var omfattande. Inte ens kungen skonades utan tvangs sälja delar av sina jordagods för att få livets nödtorft. Sommaren 1095 avled kung Oluf utsliten och trött på livet.

Nu valdes Olufs kraftfulle broder Erik 1095-1104 till ny kung. Vid 39 års ålder var han en erfaren och beslutsam härskare som inte tålde angrepp på riket, vare sig utifrån eller inifrån. Han var den färgstarke regent man så länge väntat på. Erik var den "ejegode" - alltid gode härskaren.

På Eriks lundapräglingar fortsätter den stilistiska påverkan från Tyskland. Mycket tydlig blir den på mynt som visar den krönte kungen i halv figur med draget svärd i handen. Som tidigare nämnts hävdar kungen sin ensamrätt till myntningen men med tiden förlänas, efter tyskt mönster, vissa stormän och kyrkliga institutioner rätten som ett speciellt privilegium. Myntherren hade nämligen rätt till ett överskott i samband med utmyntningen. Att biskopar fått andel i myntningen kan klart fastslås under Valdemarstiden.

Klik for forstørrelse!

Fig. 5. Niels 1104-1134. Under Niels regeringstid fines förutom kungabilder också byggnadsverk på mynten, precis som på tyska mynt. En unik lundatyp visar på åtsidan kungen i hahfigur med draget svärd och falk på handen och på frånsidan en byggnad med tre torn. vilket sannolikt år en symbolisk framstållning av staden Lund.

Under kung Niels 1104-1134 tid vid makten finns förutom kungabilder också byggnadsverk på mynten, precis som på tyska mynt. En unik lundatyp visar på åtsidan kungen i halvfigur med draget svärd och falk på handen och på frånsidan en byggnad med tre torn. Denna föreställer sannolikt staden som borg i symbolisk mening utan nödvändig anknytning till verkliga byggnader i Lund. Omskriften är ytterligt intressant - PAX POR(tus) eller (tae) (fig. 5). När det gäller förkortningen "pax por" bör den ses i samband med den bild som inskriften inramar. Eftersom denna kan tolkas som ett borgmotiv är upplösningen "pax portus" mindre sannolik, med tanke på att begreppen "burgus" och "portus" sällan användes om samma städer. I stället är borgmotivet och den markerade porten på såväl mynttypen som det senare stadssigillet, goda argument för att förkortningen skall upplösas "pax portae", det vill säga "portfred". Begreppet bör tolkas som en hänvisning till stadsfriden eller den gudomligt sanktionerade fred som gällde innanför stadsporten. Kanske är det fråga om en särskild utmyntning med anledning av ärkesätets upprättande i Lund år 1104 eller kanske ska mynttypen uppfattas som en markering av att Lund på 1110-talet blev både symboliskt och reellt befäst genom en fridslagstiftning och en stadsbefästning. Tyvärr är det svårt att för närvarande bekräfta den senare hypotesen, eftersom varken arkeologiska eller skriftliga uppgifter ger en klar datering av stadsbefästningen runt Lund. Dock finns en uppgift från år 1 124 som antyder att Lund redan då var en stad omgiven av träpalissader och vallgravar.

Ett annat mycket intressant lundamynt nämner drottningens, den svenska prinsessan Margaretha Fredkulla, namn vid sidan om kungens: NICALAS MARGARETA. Detta hade inte tidigare förekommit. Drottning Margaretha var utan tvekan en betydelsefull person. Född i Sverige och dotter till kung Inge Stenkilsson, giftes hon bort första gången år 1101 med den norske kungen Magnus Barfot, sour tämligen snart efterlämnade henne som änka då han stupade i slaget vid Ulster 1103. Därefter ingick hon äktenskap med kung Niels. Margarethas egendomar och tillgångar i Sverige var omfattande och det är möjligt att hennes namn förekommer på mynten för att understryka hennes betydelse .

På Niels mynt finns fortfarande präglingsorten angiven i omskriften men den försvinner sedan. Myntpräglarens namn kvarstår dock ännu en tid. Uppgifter saknas om de gamla skånska myntorterna Borbi och Thumatorp - kanhända har de förlorat sina myntsmedjor.

När kung Niels kort efter det kända slaget vid Foteviken i sydvästra Skåne år 1134 flytt till Jylland och där bragts om livet av sina egna landsmän, lär saknaden efter honom inte ha varit särskilt stor. Som människa hade han varit alltför alldaglig för att passa danskarna och som inyntherre var han tämligen undermålig .

Slaget vid Foteviken år 1134 omnämns i flera medeltida krönikor. Kung Niels och hans son Magnus drabbade där samman med Erik Ejegods son, upprorsmannen Erik Emune, i en strid som blev mycket blodig. Slaget var ett led i en långdragen strid om kronan inom den danska kungafamiljen. Erik Emunes uppror var ett svar på att Magnus låtit döda Knud Lavard, Eriks bror och Magnus kusin. Enligt Saxo skall detta ha varit första gången rytteriet kom till användning i Danmark - en uppgift vars trovärdighet dock har ifrågasatts.

 

Från Erik Emune till Valdemar Sejr

De inre oroligheterna i riket fortsatte efter kung Niels död. Det rådde brist på det mesta, möjligen med undantag för tronpretendenter. Erik Emune, vars namn betyder den man minns och ej glömmer, blev vald och krönt samt myntherre i Lund 1134. Regeringstiden blev kort, knappt 4 år, innan även han brutalt togs av daga. Brottsplats var tinget vid Ribe och året 1137.

Erik Emunes mynt är oansenliga och under hans regering når inte myntpräglarna i Lund upp till samma yrkesskicklighet som yrkesbröderna i Roskilde. Endast ett fåtal mynttyper är kända, några med krönt kungahuvud och tyskinspirerad framställning av kungen till häst med draget svärd.

Tidens oroliga förhållanden i Danmark, i förbindelse med det svekfulla mordet på hertigen av Slesvig, Knud Lavard, gav upphov till att en hel del skatter grävdes ner. Niels och Erik Emunes mynt har därför framkommit i lera stora fynd.

Efter Erik Emunes död rådde stor förvirring och upprorsstämning i riket. Stormännen skramlade med vapnen medan allmogen knöt händerna i byxfickorna. Avsaknaden av en handlingskraftig man var påtaglig. Instabiliteten återverkade synnerligen negativt på utmyntningen, som blir sparsam i Lund under perioden 1137-1146. Detta är regeringstiden för Eriks nevö Erik Lam. Som den äldste av tronpretendenterna valdes han till kung men måste kämpa hårt för sin rätt mot Oluf, Harald Kesjas son.

Klik for forstørrelse!

Fig. 6. Erik Lam 1137-1146 och ärkebiskop Eskil 1137-1177. Erik Lam förde en mycket kyrkovänlig politik och gav biskoparna andel i myntningen. Ett lundamynt visar för första gången den typ som framöver skall komma att bli mycket vanlig, på åtsidan kungen och på frånsidan biskopen i sitt högsäte.

Erik Lam fortsatte den kyrkovänliga politiken och gav biskoparna del i myntningen. Ett lundamynt visar nu för första gången den typ som framöver skall komma att bli mycket vanlig, på åtsidan kungen och på frånsidan biskopen i sitt högsäte (fig. 6). Bilden på Erik Lams mynt föreställer ärkebiskop Eskil 1137-1177 men saknar dessvärre helt konstnärliga värden. Emellertid orkade inte kungen med de många svårigheter han ställdes inför utan nedlade kronan 1146 för att gå i kloster men avled samma år.

De tidigare jäsande oroligheterna bröt nu ut i regelrätta krigshandlingar. Skåningarna och själländarna valde Erik Emunes son Svend Grathe till kung. Andra pretendenter på kungamakten var Knud Lavards son Valdemar och Niels sonson Knud. Märkligt nog härstammar några av Danmarks vackraste medeltidsmynt från denna period. Inspirationen är hämtad i Tyskland och konstnärligt värdefulla brakteater präglades vilka ger lysande illustrationer till tidens riddarliv, helgondyrkan m m. Saxo beskriver, om ock i något nedlåtande ordalag, hur Svend Grathe införde "tyska seder och bruk" vid sitt hov.

Huvudsakligen präglas dessa brakteater på öarna och Jylland. Från Lund finns en typ som visar en tretornig byggnad, vilket är en mycket tydlig borgframställning. Liksom i Tyskland finns det här ikonografisk koppling rill stadssigillet, som för Lunds del föreställer en mur med tre torn och en port i mitten.

Slaget på Grate hed på Jylland den 23 oktober 1157 avgjorde kampen mellan tronpretendenterna. Knud Lavards son Valdemar stod som segerherre och ensam härskare. Härmed påbörjas ett nytt kapitel i historien, Danmarks storhetstid, då riket blomstrade och kung och kyrka verkade i harmoni med varandra. I Lund hade ärkebiskopen rätt till '/a av intäkten enligt kungligt privilegium. Under den s.k. Valdemariska eran 1157-1241 kom ärkebiskopen att bli en verklig makt att räkna med i Danmark. Nu inleds också ett helt nytt kapitel i den danska numismatiken. Mynten blir återigen tvåsidiga och har normal penningvikt och storlek .

För att få så stort utbyte som möjligt av sitt myntprivilegium befallde kungen att mynten skulle gälla endast under begränsad tid och därefter mot avgift bytas ut mot nya mynt. Systemet med skiften av mynttyper fanns troligen tidigare, men byten sker nu årligen. Detta resulterar i att perioden bjuder på osedvanligt många olika mynttyper och varianter av typerna.

Under Valdemar den Stores regeringstid 1157-1182 fortfor Lund att vara rikets mest betydande myntort. Mynten är starkt påverkade av att ärkebiskopen hade andel i mynträtten; de fiesta visar kungens bild på åtsidan, ibland med Valdemars namn i omskriften och ärkebiskopens på frånsidan. Beklagligt är att tidens stämpelskärare inte eftersträvade porträttlikhet utan lät sig nöja med ställföreträdande, symboliska porträtt försedda med attribut som angav personens ställning. Allt som oftast finns inte ens omskrift utan man måste gissa sig till identiteten.

Knud VI, eller IV som senare tids historiker föredrar att kalla honom, hade redan som sjuåring år 1170 krönts av ärkebiskop Eskil i Ringsted. Han följde fadern som regent 1182 och regerade därefter i tjugo år. Mynthistoriskt är hans regeringstid endast en fortsättning på faderns. Kunga- och biskopshuvud är den mest vanliga utsmyckningen. Men ett nytt inslag finns dock. Ute i Europa hade det sedan länge varit vanligt att sätta en bild av en stads eller ett ärkestifts speciella helgon på mynten. Nu når detta bruk Danmark och vi möter på några av Knuds lundapräglingar domkyrkans och stiftets skyddshelgon S:t Laurentius, lätt igenkännbar med sitt attribut, halstret, på vilket han plågsamt led martyrdöden (fig. 7).

KLIK for forstørrelse!

Fig. 7. Knud VI 1182-1202. Ute i Europa hade det sedan länge varit vanligt att sätta en bild av en stads eller ett ärkestifts speciella helgon på mynten. Nu når detta bruk Danmark och vi möter på några av Knuds lundapräglingar domkyrkans och stiftets skyddshelgon S:t Laurentius, lätt igenkännbar på sitt attribut, halstret.

Både faderns Valdemar den Store och sonens Knud regeringsperioder blev oroliga. Uppror bland de skånska bönderna, vilka korade en egen motkung, slogs brutalt ned. Skåningarna led också svårt i slagen vid Dösjebro och Getingebro norr om Lund år 1181 och till sist måste de sargade spillrorna av bondehären möta kung Valdemars och biskop Absalons garvade yrkessoldater vid Höje å 1182. Slutet blev att upprorsmännen tvangs till korset och på Tre Högars ting vid Lund nedlades upprorsfanan. Kung Knud, som inte var vid bästa lynne, ville gärna bränna hela Frosta härad, vilket han betraktade som en sann varböld i riket. Men ärkebiskop Absalon lade ett gott ord för frostingarna och utlovade att inga fler uppror skulle komma därifrån. Som erkänsla fick han hela häradet i förläning.

Vad hände vid myntverket i Lund under denna oroliga tid? Tyvärr tiger källorna men man får antaga att de inbördes stridigheterna delade myntpräglarna i olika läger. Några har säkert följt sina fränder bland upprorsmakarna medan andra värnat om sitt arbete och blivit vid sin stamp. Ärkebiskop Absalon höll med största sannolikhet sin hand över myntningen i Lund fram till sin död år 1201. Året därefter avlider också kung Knud.

Knud Vl efterträddes av sin broder Valdemar II Sejr 1202-1241 som redan som hertig av Sønderjylland hade tagit aktiv del i utrikespolitiken. Denne visade sig vara en framstående härförare och härskare vilket också framgår av hans tillnamn som betyder seger. Efter trontillträdet fortsatte Valdemar Sejr den danska erövringspolitiken i Nordtyskland och Estland men tvingades ge upp sina stormaktsdrömmar när han tillfångatogs på Lyø 1223. Den lösensumma som greve Henrik av Sverin begärde för hans frigivande var enorm - 40.000 mark silver. Landets ekonomi belastades hårt och en kraftig myntförsämring följde i spåren. Ursprungligen svarade en mark penge till en mark silver men vid 1200-talets mitt behövs det 3 mark penge för att uppväga en mark silver. Så kraftigt försämrade var mynten till följd av kopparinblandning att när ärkebiskop Uffo år 1231 sänder den årliga Peterspengen till Rom, 1000 mark silver, skriver han i ett brev till påven Gregorius IX: "Denne sum har vi ikke uden stor bekostning fået samlet, thi da vore fjender besidder vort sølv og guld, deres sjæle til fortabelse, var vi nødsaget till at indsmelte vor kobbermønt og uddrage den ringe del sølv deraf ".

Klik for forstørrelse!

Fig. 8. Valdemar II Sejr 1202-1241. Under Valdemar Sejrs tid förekommer mynttyper som är helt eller delvis bildlösa och där inskrifterna är det viktiga. Ett lundamynt visar på åtsidan i en ellips REX och vid sidorna WALDEMAR och på frånsidan ett biskopshuvud i en ellips vid vars sidor det står ARC(hiepiscopus) och VFO. Biskop Uffo styrde ärkestiftet mellan åren 1228 och 1252.

Valdemar Sejrs mynttyper följer delvis faderns och broderns men därtill kommer typer som är helt eller delvis bildlösa och där inskrifterna är det viktiga. Ett lundamynt har på åtsidan i en ellips REX och på sidorna WALDEMAR, frånsidan visar ett biskopshuvud i en ellips vid vars sidor det står ARC(hiepiscopus) och VFO (fig. 8). Uffo styrde ärkestiftet mellan åren 1228 och 1252. De mynt som har omskrifter har fördelen att de går att identifiera men i övrigt är det svårt att skilja de olika kungarnas mynt från varandra.

Fig. 9. Valdemar II Sejr 1202-1241. Det i äldre europeisk medeltidsnumismatik unika myntet som bär ett årtal, ANNO DOMINI MCCXXXIIII (Herrens år 1234). På myntets åtsida finns en krona och på frånsidan en biskopsmössa.

Under Valdemar Sejrs tid präglades i Lund ett mynt som utgör något helt speciellt i äldre europeisk medeltidsnumismatik - det bär nämligen ett årtal, ANNO DOMINI MCCXXXIIII, Herrens år 1234. På myntets åtsida finns en krona, på frånsidan en biskopsmössa, mitra (fig. 9). Det är mycket omdiskuterat vad anledningen var till att man skulle minnas just detta år. Det är naturligt att sätta det i förbindelse med en begivenhet av mynthistoriskt intresse. En hypotes gör gällande att anledningen kan vara att Valdemar Sejr år 1234 företog ett maktskifte med Ribebiskopen som måste ge upp sin rätt till hälften av stadens myntintäkter i utbyte mot plogskatten från Varde, Lemvig, Hardsyssel, Almindsyssel och Vardsyssel. Denna ordning följdes av de kommande regenterna. Det vore emellertid märkligt att fira denna begivenhet med att ge ut ett mynt som av gammal tradition angav att biskopen hade rätt till andel i myntningen. En annan, kanske bättre, förklaring kan därför vara att Anno Domini-myntet passar ihop med själländska mynt som slogs för biskop Niels Stigsen i Roskilde. Medan biskopen i Ribe tvingades ge upp sin andel i mynträtten behöll Niels Stigsen sin och kanske slogs mynten för att fira att han inte mist sitt privilegium. En tredje hypotes är att anledningen var den svåra eldsvåda som drabbade domkyrkan i Lund detta år. Skadorna var mycket omfattande och återuppbyggnaden organiserades av ärkebiskop Uffo, som av egna medel donerade stora belopp. Tänkbart är att han år 1234 lät slå det i Europas mynthistoria unika myntet för att det skulle växlas mot andra mynt med viss kalkylerad vinst, varav överskottet tillföll domkyrkans byggnadsfond. Det är också möjligt att myntet helt enkelt avsåg att signalera en stabilisering av myntväsendet.

 

Borgarkrigsmyntens tid

Vid Valdemar Sejrs död valdes sonen Erik Plogpenning till kung. Under hans regeringstid 1241-1250 kom myntningen in i ytterligare ett oroligt skede. År 1241 införde Erik den plogskatt som gav honom hans tillnamn och avsikten med skatten var att säkra myntets värde. De skånska mynten var tämligen undermåliga. Erik Plogpennings mynt är präglade med viss konstnärlig skicklighet men utan omsorg. Har den lägre silverhalten gjort myntpräglama mindre yrkesstolta?

Även under de följande regenterna försämras mynten både vad beträffar silverhalt och estetiska kvaliteer. Abel 1250-1252 och Christopher I 1252-1259 var bröder till Erik Plogpenning och följde honom som regenter. Under dessa kungar förstärks tendensen att lämna den välkända mynttypen med kunga- och biskopshuvud. Man kommer till slut att låta sig nöja med symboler och bokstäver. Att tidsmässigt placera dessa omskriftslösa mynt är vanskligt och baseras på försök att tyda symbolerna och på de upplysningar fynden ger oss. Det är dock klart att biskopen fortfarande hade andel i myntningen. De stora intäkter som kronan kunde få i samband med myntningen medförde att man tvingade befolkningen att byta ut mynten för att på så vis sätta de äldre mynten ur spel. En fortlöpande försämring av silverinnehållet gjorde mynten allt mindre värda. Även kung Abel försökte avhjälpa problemet genom att utskriva en plogskatt.

Danmarks goda tider gick mot sitt slut då de stridbara Valdemarsönerna övertog makten. De kämpade inbördes och det förut så goda förhållandet till den andliga makten ödelades; kulmen nåddes i och med Christopher I:s fängslande av ärkebiskopen i Lund, Jakob Erlandsson. När så kungen avled tillföll tronen den blott tioårige sonen Erik Glipping 1259-1286, som sedan regerade de första åren med sin moder som förmyndare. Hans regeringstid präglas av många stridigheter med rikets stormän. En mängd mynt hänförs till regeringsperioden som är förhållandevis lång. Många av mynten har krona eller svärd som kungens symbol, kräkla eller nyckel som biskopens. Någon framstående myntkonst är det inte tal om utan bilderna är synnerligen primitivt tecknade. Enstaka typer förefaller att ha utländska förebilder hämtade i Tyskland och Frankrike. Särskilt värd att uppmärksammas är en lundaprägling som efterliknar det viktiga franska 1200-talsmyntet från Tour (fig. 10).

Klik for forstørrelse!

Fig. 10. Erik Glipping 1259-1286. Förebilder för danska mynt hämtades ute i Europa, företrädesvis i Tyskland och Frankrike. En intressant lundaprägling efterliknar det viktiga franska 1200-talsmyntet från Tour.

Mordet på Erik Glipping under Sankta Cecilianatten år 1286 medförde ännu mera olycka för riket. Kungamakten tillföll den omyndige sonen Erik Menved som kom att regera till år 1319. Han fick ärkebiskopen Johannes Grand till motståndare och anklagades för att liksom sin fader ha förringat myntens värde genom kopparinblandning. Och visst är mynten usla, de mynt som borde ha varit nästan rent silver bestod nu till största delen av koppar. Det behövdes 10 penningar för att betala en skäppa korn och i utrikeshandeln accepterades de överhuvudtaget inte. Vissa av mynten visar att biskoparna alltjämt hade andel i utmyntningarna men detta upphörde troligtvis framöver.

Dessa dåliga mynt kallas av numismatiker för "borgarkrigsmynt", uppkallade efter den oroliga period under vilken de präglades, d.v.s. från 1241 till 1332. Bestämningen av såväl datering som präglingsort är som tidigare nämnts vansklig både i kronologiskt och topografiskt avseende. En relativ kronologi kan upprättas om man sätter de bäst präglade och mest silverhaltiga mynten först då man antar att metallen stadigt försämrades. Hjälp vid dateringen är också när mynten dyker upp i kombination med utländska mynt.

Under den följande regenten Christopher II:s sista levnadsår bröt oroligheter på allvar ut i Skåne. Från 1320-talet hade huvudinflytandet i Danmark, om ock inte kungamakten, vilat i greve Gerhards av Holstein händer. Detta förhållande var allmogen nu synnerligen missnöjd med. På våren 1332 jagade borgare i Lund, bönder från Tre Högars ting och skånska herremän in holsteinska stormän i domkyrkan. Där trodde de sig vara säkra, men icke så - skåningarna lät vapnen tala. De skånska herrarna under ärkebiskop Karl Erikssons ledning hade inlett förhandlingar med den svenske kungen Magnus Eriksson som nu kom till hjälp. Den 4 november 1332 undertecknades en fredstraktat enligt vilken greve Johans pant i Skåne skulle lösas av Magnus Eriksson för 34 000 mark. I juli 1333 hyllades den svenske kungen på landstinget vid Lund som Skånes sanne kung, herre och försvarare. Myntverket hade fått en ny myntherre.

Den nye myntherren lät den skånske myntmästaren Strange Jensøn stanna kvar i stället för att sätta en svensk mästare i dennes ställe. I ett dokument daterat 12 november 1333 erkänner Magnus Eriksson fru Else Pethersdotters fordran på 8.000 mark silver och överlåter årligen 2.000 mark silver i skånskt mynt från myntverket i Lund samt pantsätter Blekinge och Lister till henne som säkerhet för detta krav.

Myntverkets i Lund öden under svensktiden 1332-1360 är inte helt klarlagda men myntningen torde ha fortgått under hela tiden, om än kanske något oregelbundet. Myntning förekom inte i västra Danmark under perioden. Lundamyntens silverhalt förbättrades något i jämförelse med de s.k. borgarkrigsmynten. Symbolerna är enkla men klara; krona, stjärna, månskära, hjul, halster, torn, pentagram etc. En anledning till att utmyntningen troligen var oregelbunden är digerdöden under åren 1349-1350, vars svåra härjningar drev bort människor från städerna och gallrade hårt i befolkningen. Till detta kom Magnus Erikssons personliga svaghet och undfallenhet gentemot rikets stormän. Myntningen gagnade myntherren men knappast allmogen och herremännen. Om inte kungen med fast hand svarade för myntningen nöjde man sig med gamla eller, ännu hellre, utländska mynt.

År 1359 tilltog dansen kring guldkalven Skåne. Kungens son Erik Magnusson tilltvingade sig herraväldet över Skåne och Sveriges sydligaste delar efter ett uppror mot sin fader. Detta passade den danske kungen Valdemar Atterdag 1340-1375 som hand i handske och han trängde med sin anne raskt in i Skåne och Lister. Efter en räcka av illdåd från både danskt och svenskt håll avled Erik Magnusson med maka och barn, troligen i pesten, vilken återkom i vågor. Året därpå lyckades Valdemar Atterdag bita sig ordentligt fast i Malmö samt belägra Helsingborg, nyckeln till Skåne. Under de följande fredsförhandlingarna lät den svenske kungen Valdemar Atterdags försvurne vän hertig Albrekt av Mecklenburg bli medlare och innehavare av Helsingborg. Detta var ur politisk synpunkt ytterligt dumt och godtroget och öppnade porten för Valdemar Atterdag, som med hjälp av sonen Christopher raskt besatte Skåne med sina väpnade män. För Magnus Eriksson återstod bara att slokörad vända hem till Sverige.

KLIK for forstørrelse!

Fig. 11. Valdemar Atterdag 1340-1375. Endast två mynttyper kan med någorlunda säkerhet hänföras till Valdemar Atterdag. I Lund präglades en penning som på åtsidan visar en krona och på frånsidan ett kors med en månskära i korsvinklarna.

I Skåne välkomnade man sin nye kraftfulle kung och svor honom trohet. Dessvärre lyckades det inte Valdemar Atterdag att bringa ordning i myntväsendet även om han för övrigt på ett genialt sätt återupprättade riket efter den svåra nedgångsperioden. Vad myntningen beträffar sker, trots löften, ingen förbättring utan tvärtom upphör den helt efter ett misslyckat försök att börja på nytt. Endast två mynttyper kan med någorlunda säkerhet hänföras till Valdemar Atterdag. I Lund utmyntades en penning som på åtsidan visar en krona och på frånsidan ett kors med en månskära i korsvinklarna (fig. 11). En stor mängd myntfynd bestående av utländska mynt kan dateras till Valdemar Atterdags regeringstid. Främmande mynt har i stor omfattning använts och de oroliga tiderna när riket återigen samlades har varit orsak till en hel del skattnedläggningar.

Fram till denna tid hade man i Danmark, liksom i Norge och Sverige, tillämpat den på det nordiska viktsystemet baserade mynträkningen, 1 mark = 8 öre = 24 örtugar, med i de olika länderna varierande antal penningar på marken. När den statliga danska myntningen åter kom igång efter nedgångsperioden var det efter tysk räkning man präglade, 1 mark = 16 skillinge, 1 skilling = 12 penge. Utvecklingen gick här helt andra vägar mot i Sverige, där den inhemska medeltida räkningen kom att bibehållas till 1700-talets senare hälft. Förelöpare till den riksdanska myntserie som från 1397 började utges var wittenmynt och delar därav, som slogs från 1350-talet i Flensborg och från ca 1373/77 i Ribe.

 

Drottning Margrethe I och Erik av Pommern

Vid Valdemar Atterdags frånfälle år 1375 stod riket utan någon lämplig tronarvinge. Sonen Christopher var död. 1 maj 1376 valdes därför dottersonen Oluf till regent. Denne var emellertid minderårig varför modern, den namnkunniga Margrethe 1, tog tömmarna och styrde riket med fast hand. År 1385 förklarades Oluf myndig. Regeringstiden blev dock kort, Oluf avled redan 1387. Margrethe hyllades strax därefter som regerande drottning på landstinget i Lund och sedan även i övriga riket.

Under denna period slogs få mynt i Lund. Man kan fråga sig huruvida mästare och präglare tvangs söka sig någon annanstans eller försörja sig som guldsmeder. År 1387 förbjöd Hansastäderna sitt folk att befatta sig med kung Olufs mynt vilka klassades som kopparmynt. Detta förbud innebar slutet för den gammaldanska mynttypen.

År 1396 beslutade drottning Margrethe att inkräva en landsomfattande skatt som skulle inbringa 20.000 mark silver och som var avsedd att användas för framställning av nya, lödigare och mera trovärdiga mynt. Samma år kröntes tronarvingen Erik av Pommern 1396-1439 i Kalmar. Bland de utmyntningar som myntverket i Lund svarade för kan nämnas de trepenningar eller sterlingar som präglades från 1405. Mynten är av samma utseende som wittenmynt från Naestved men betydligt mindre och lättare. Efter tysk förebild präglades också brakteater med krona motsvarande 1 pennings och ''/z pennings värde. Under denna myntepok fick mynten omskrifter vilka angav myntherren ERICVS REX D S N (Eric Konung i Danmark Sverige Norge) samt myntorten MONETA LVNDENSIS. Myntverkets i Lund mästare under denna tid var först Erik Myntere som sedan följdes av nederländaren Gerrit Comhaer, vars gravsten kan beskådas i Lunds Domkyrkomuseum.

Även om sterlingarna nu var tämligen goda var Hansastäderna inte nöjda och lyckades djupt förnärma drottning Margrethe genom att värdera dem till endast 2 penningar lybska. De klagade - med rätta kan man tycka - över att drottningens fogdar på Skånemarknaden inte ville to emot danskt mynt som betalning. Hansaköpmännen ville inte finna sig i "det pagyment som bliver slået i Danmark, som dronningen lader for fuldt udgive og ikke vil for fuldt modtage".

Ett mycket märkligt föremål är ett litet tjockt guldmynt, en s.k. piedfort av sterlingen från Lund, som har varit i Møntsamlingens i Köpenhamn ägo de senaste 200 åren. Guld användes överhuvudtaget inte vid den här tiden till danska mynt. Är det kanske ett kungligt provmynt?

Drottning Margrethe dog utan att ha fått varaktig ordning på förhållandet till de slesvigska hertigarna - ett av tidens mest brännande problem. I många år låg Erik av Pommern i strid med dem och det kostade stora summor. För att råda bot på detta försökte Erik på ett billigt sätt skaffa pengar. Han lät slå kopparmynt. De kopparsterlingar som år 1422 utgavs i Lund i stora mängder var redan från början dömda, riksrådet måste lova att to dem ur cirkulation 1423, vilket dock troligtvis inte skedde. Däremot kom man återigen igång med silverutmyntningen. Under Eriks av Pommern utlandsresa åren 1423-1425 förestod drottning Philippa riket och lät som myntherre slå "Dronning Philippas søsling", efter en överenskommelse med Lübeck, Hamburg, Lüneburg och Wismar om att slå mynt som deras. Mynten som är sällsynta präglades i Lund. Åtsidan visar tre lejon i en sköld och med omskriften ERIC'DI'GRA'REX DSN och på frånsidan ett stort E på ett kors och omskriften MONETA LVNDENSIS (fig. 12). Samtidigt slogs brakteater av silver med gående leopard.Under Erik av Pommern infördes högre valörer. Förutom penningen, som präglades i form av brakteater, fanns sterling om 3 penge, søsling om 6 penge och gros om 9 penge.

KLIK for forstørrelse!

Fig. 12. Drottning Philippa 1423-1425. När Erik av Pommern under åren 1423 till 1425 vistades utomlands styrde hans drottning Philippa riket och lät då som myntherre slå "Dronning Philippas søsling".

Efter en tids uppror i Sverige och växande missnöje i Danmark hölls ett unionsmöte i Kalmar i juli 1436. Inför den kompakta oviljan mot honom lämnade Erik av Pommern mötet och Kalmar och slog sig ner på Gotland för att bida sin tid. Men i Danmark stod man eniga och kungafientliga, varför Erik på sommaren 1438 valde att för alltid lämna riket. Han bodde därefter länge på Gotland och fördärvade myntfoten där med prägling av usla mynt.

 

Malmö blir ny myntort

Till Eriks av Pommern efterföljare valde det danska riksrådet hans systerson Christopher av Bayern. Denne kom att regera mellan åren 1440 och 1448 i de nordiska rikena. Det äldsta myntet från Christophers av Bayern tid är en søsling slagen i Lund 1440. Åtsidan har efter engelskt mönster ett krönt kungahuvud och frånsidan, också efter engelsk förebild, ett kors vars armar går ut till myntets kant samt klöverblad i vinklarna. Myntet är känt i endast ett exemplar, funnet i Dalby nära Lund år 1942. Silverhalten är mycket god, kanske som en reaktion mot Eriks av Pommern underlödiga präglingar.

Under sin regeringstid lät Christopher av Bayern flytta myntverket från Lund till Malmö, som nu blev danska rikets enda myntort. Erik av Pommern hade år 1434 låtit uppföra en befäst gård, Malmöhus, och dit förlades präglingen. Utöver sterlingar slogs skillingar. Hansastäderna hade nämligen på 1430-talet börjat prägla en ny myntvalör, schillingen, vilken hade värdet av 12 penningar. Detta exempel togs upp av Danmark ca 1444. Christophers skilling är med sin diameter på 24 mm det första stora danska mynt som får varaktig betydelse (fig. 13). Den fanns kvar i det danska myntsystemet fram till dess att kronan infördes 1873. Dessutom präglades witten, eller hvid som myntet kallades i Danmark; bägge namnen är en översättning av latinets alba moneta.

KLIK for forstørrelse!

Fig. 13. Christopher av Bayern 1440-1448. På 1430-talet började Hansastäderna prägla en ny myntvalör som kallades schilling. Detta exempel togs upp av Danmark ca 1444. Christophers skilling är det första stora danska mynt som får varaktig betydelse. Den fanns kvar i det danska myntsystemet fram till dess att kronan infördes 1873.

Att Christopher av Bayern behövde pengar var nog allom uppenbart. Han var en praktälskande och slösaktig härskare, det bröllop som ägde rum år 1445 var en så påkostad tillställning att danska herremän inlade protest. Christophers regeringstid blev inte lång, han avled hastigt på Helsingborgs slott 1448 endast 30 år gammal och utan arvingar.

Härefter följde en period, ett interregnum, på nästan nio månader då riksrådet regerade. Från denna tid känner vi en tämligen sällsynt skilling präglad i Malmö. Åtsidan visar tre lejon i en sköld med omskriften MONETA REGNI DACIE (det danska rikets mynt). Frånsidan har ett stort kors till myntets kant över en tom sköld, omskriften lyder GLORIA IN EXSELSIS DEO (ära vare Gud i höjden). Även en hvid präglades av riksrådet.

Efter Christophers av Bayern död valdes i september 1448 greve Christiern av Oldenburg till ny kung. Han kom att regera i hela 33 år ända till 1481, dock endast en kort tid i Sverige 1457-1464. Hans kamp för att samla rikena förde honom ut i penningsvårigheter vilket bl a framgår av hans utmyntningar. De stora och tämligen goda skillingarna försvinner medan de simplare hvidarna präglas i stor mängd, om ock med sämre lödighet. Dessa mynt liknar till förväxling Christophers av Bayern. Naturligtvis kunde man inte helt vara i avsaknad av större mynt utan använde, som sedvanligt, de tyska. Malmö är fortfarande rikets enda myntort, först med Hans Mindel och sedan Henrik Dringenberg som myntmästare. Den sistnämnde är en man med starka band till Skåne och Malmö och ett tecken härpå är det av honom instiftade kapellet i S:t Petri kyrka i staden. Detta anses ha tillkommit någon gång mellan åren 1460 till 1479 och kallas 1558 Heliga Tre Konungars Kapell.

Christiern I:s och Dorotheas son Hans 1481-1513 blev som helt ung vald till kung i både Danmark, Norge och Sverige. Trots detta hade han betydande svårigheter att tillträda tronen efter fadern. Sverige gav sig inte utan kamp.

Med kung Hans införs något helt nytt i Danmarks och Skånes mynthistoria. För första gången präglas guldmynt - den stora vackra nobeln. Myntet är daterat 1496, vilket också är något nytt, då det tidigare endast är det unika Anno Domini myntet från 1234 som burit årtal. Benämningen nobel för kanske tanken till de engelska guldmynten men det är den nederländska stora guldrealen, präglad för kejsar Maximilian år 1487, som utgör förebild. Både utseende, lödighet och vikt är i överensstämmelse med detta mynt. Åtsidan visar den tronande kungen med krona och spira, på medeltida vis endast en symbolisk framställning utan likhet med personen. IOHANNES DEI GRATIA REX DANORVM IVSSIT ME FIERI ANNO 1502 (Hans av Guds nåde danernas konung befallde göra mig år 1502). Frånsidan visar ett vackert krönt riksvapen och citat ur Davids 118:e psalm, vers 16: DEXTERA DOMINI EXALTAVIT ME DEXTERA DOMINI FECIT VIRTVTEM (Herrens högra hand upphöjer, Herrens högra hand ger dådkraft) (fig. 14). Trots denna danska prägling av guldmynt fortsatte utländska, särskilt tyska gyllen, att användas.

KLIK for forstørrelse!

Fig. 14. Hans 1481-1513. Under Hans regeringstid präglades för första gången guldmynt. Denna stora vackra nobel är daterad år 1502. Åtsidan visar den tronande kungen med krona och spira, på medeltida vis endast en symbolisk framställning utan likhet med personen. Frånsidan visar ett vackert krönt riksvapen.

Utmyntningen av skillingen återupptogs. En del av dessa mynt saknar årtal medan andra bär årtalet 1512. De flesta är slagna i Malmö men några i Köpenhamn och Aalborg, där det fanns nyinrättade myntsmedjor. Den största delen av utmyntningarna bestod av hvidar vilka var tämligen underhaltiga, ibland så usla att man måste betala 4-5 st extra som pålaga när man ville växla till sig en skilling.

Missnöjet med kung Hans dåliga skiljemynt medförde att man i Christiern II:s handfästning av den 22 juli 1513 införde en bestämmelse om myntväsendets förbättring. Den nye myntmästaren i Malmö, Dines Blicher, fick order att mynta så att 16 skilling i mynt, svarade till 1/2 rhensk gyllen. På varje skilling skulle det gå 3 hvidar.

År 1517 ändras förhållandet mellan myntherre och myntmästare. Mellan Christiern II och Dines Blicher står Malmös borgmästare som mellanhand. Oroligheter följer inom den alltmer urvattnade Kalmarunionen, vilket medför stora rustningar och däremot svarande utmyntning - legoknektarna och krigsherrarna skall ha sin andel. Huruvida Dines Blicher i detta läge begår någon orättfärdig handling med den ädla metall han är satt att utmynta är svårt att veta, men i april månad 1518 frånträder han sin befattning i Malmö. Kung Christiern utfärdar ett kungligt så kallat beskärmelsebrev med innehåll "at ingen skal vaere hans Dommer udi de Sager som bør for ingen Herre at forhandles uden Hans Naade selv". Kanske kan man ana oegentligheter som kungen helst inte vill avslöja, möjligen för att inte undergräva Malmömyntens trovärdighet. Dines Blicher lämnar 1522 riket för att bli myntmästare i Wismar. Strax efter hans avsked 1518 träder Jørgen Kock in på arenan.

I myntsmedjorna gick stamparna för fullt under Jørgen Kocks tid som myntmästare i Malmö. Rustningar och inre oroligheter krävde sin tribut i klingande mynt. För att kunna täcka behovet blandade man mycket koppar i silvret samt lät slå klippingar, d.v.s. klippta mynt med skillingstämplar. Dessa förhatliga klippingar skulle på kungens stränga befallning gälla som skillingar, trots undervikt och kopparinblandning. Härutöver slog man halva silvergyllen och hvidar.

År 1523 blir Frederik I Danmarks kung sedan Christiern II tvingats att lämna landet. Myntverket i Malmö fortsätter sin verksamhet med utmyntning av søslingar, skillingar, rhenska gyllen samt fyraskillingar. Året därefter börjar man också omprägla de usla klippingarna och den som uppenbarligen håller i trådarna är alltjämt Jørgen Kock. Han förtjänar gott på att lösa in sina gamla klippingar och sedan slå om dem till nya mynt. Ytterligare en myntort tillkommer nu i Skåne, Landskrona, där det förekommer myntning åren 1524 och 1525 (fig. 15). Kung Frederik I har i ett brev 1523 förklarat att han avlyst de usla klippingama och dessutom från Tyskland inkallat en god myntmästare till Landskrona. Här präglas fjortonpenningar, søslingar och skillingar.

KLIK for forstørrelse!

Fig. 15. Frederik 1 1523-1533. Under Frederiks regeringstid tillkommer Landskrona som ny myntort i Skåne. Myntning äger rum där mellan åren 1524-1525. Kungen förklarar i ett brev 1523 att han avlyst de usla klippingarna och dessutom från Tyskland inkallat en god myntmästare till Landskrona.

En egendomlig företeelse under Frederik I:s regeringstid är de mynt som Christiern II:s trofaste länsman Søren Norby lät prägla år 1525 då han varit tvungen att byta Gotland mot Blekinge. I Ronneby präglade Søren Norby småmynt, vilka användes till att avlöna den här som han underhöll. Mynten var søslingar och gavs officiellt ut med kung Frederiks namn i åtsidans omskrift men på frånsidan finns den djärve länsmannens vapen. Søren Norbys tid som myntherre blev kort, han satt bara på sin förläning Sölvesborg från slutet av november 1525 till augusti 1526 då han tvangs böja sig för övermakten.

Under det år som förflöt mellan Frederik I:s död i april 1533 och Christian III:s kröning i juli 1534 slog myntmästaren i Malmö Jørgen Kock tvåskillingar i Riksrådets namn - SENATVS REGNI DANIAE. Møntergaarden i Malmö hade under Frederik I:s regeringstid blivit befäst men i maj 1534 revs Malmöhus av borgarna i staden med borgmästarens goda minne. Myntsmedjan blev dock sannolikt stående kvar och här, liksom i Köpenhamn, utvecklades under den påföljande grevefejden en febril verksamhet då greve Christopher och hans partikamrater lät slå rhenska gyllen, halvdalrar, fyraskillingar och hvidar i den fångne Christiern II:s namn. Mynten var knappast värda det de utgavs för. Därefter flyttades myntpräglingen över till Köpenhamn.

De sista danska mynt som slogs i Skåneland är ensidiga klippingar av koppar och bly vilka präglades som nödmynt år 1677 i den belägrade staden Christianstad (fig. 16). Dessa mynt sätter punkt för en drygt 600-årig epok av dansk myntprägling i Skåne under vilken frambringat många av det danska rikets mest betydelsefulla och intressanta utmyntningar.

Fig. 16. Christiern V. Christianstad. Mark u.å. (1677). De sista danska mynt som präglades i Skåneland är ensidiga klippingar av koppar och bly som tillkom som nödmynt år 1677 i den belägrade staden Christianstad.

(Numismatiska meddelanden XL, 1995 side 265-284)


Litteratur


Tilbage til Dansk Mønt