Existensen av mynt med namnet SVEN REX AD DENER - redan av Keder identifierad som Sven Tveskägg, konung av Danmark ca. 985-1014 - var den ena av årets 1704 numismatiska sensationer i Norden. Den andra var, som känt, upptäckten av Anund Jakobs (äkta) mynt. Medan Anund-mynten inte är övervägande rara, känner man fortfarande bara ett halvt dussin exemplar av Sven Tveskäggs penningar; ännu i början av 1800-talet var båda härskarna representerade med bara ett mynt, vars betydelse för tidens numismatiska diskussion ingående skildras av Bengt Hildebrand i C.J. Thomsen och hans lärda förbindelser i Sverige 1816-1837. (1)
Det andra exemplaret av Svens mynt kom dagen på 1830-talet. Det var i den ryska samlaren Jakob Reichels (l780-l856) ägo, och han nämner det i ett brev till B. E. Hildebrand, daterat i augusti 1838 (2) antagligen diskuteras myntet också i hans brevväxling med Thomsen, som förf. inte är bekant med. Reichel brukade köpa mynt från Rysslands vikingatida (och andra) fynd, och artikeln "Ueber die im Russischen Reiche gefundenen abendländischen Münzen des X, XI und XIIten Jahrhunderts", som hans yngre vän Bernhard (Boris) Köhne (1817-1866) publicerade i Mémoires de la Société d'Archéologie et de Numismatique de St. Pétersbourg III-IV (1849-50) (3), är veterligen till en stor del baserad på hans privata samling. I denna värdefulla avhandling, som kan betraktas som den första föregångaren till V.M. Potins modernare arbeten, möter vi Sven Tveskäggs mynt två gånger. I vol. IV, s. 224f., finns en redogörelse, med utförliga literaturhänvisningar, av dess utseende, och i fyndförteckningen i vol. III finner vi på s.370 det följande kapitlet som förtjänar citeras verbatim:
Gouvernement Åbo-Biörneborg, nicht fern von Åbo, vor etwa sechs Jahren: Angelsächsische, Deutsche Münzen, ferner der höchst seltene Denar von Swend Tveskjäg von Dänemark (in der Reichelschen Sammlung, Pfennige von Olaf Skötkonung und von Anund Jakob von Schweden u.s.w."
Här har vi det fynd från "Åbo" som nämns av Hauberg som proveniens för ett av de fyra Sven-mynten som var kända år 1900 (4).
Flere forskare har ansett det för sannolikt att det är fråga om Pemar-fyndet av år 1841 (5). Detta förmodande är troligen riktigt, inte bara på grund av fyndåret, utan också därför, att största delen av detta fynd kom i överstelöjtnant Carl Gustaf Tamelanders (1796-1861) händer. Denna notoriska samlare och mångsysslare, vars förehavanden inom numismatiken är värda en fullständigare utredning i ett annat sammanhang, kände Köhne personligen och hade således utmärkta möjligheter att fungera som agent för Reichel, som inte i onödan var ägare av den mest betydande (6) privatsamling som hans samtida kände till.
Det finns dock tre skäl, varför det Sven-mynt som Reichel hade inte kan härstamma från Pemar. Först och främst: i hans nekrolog säger Köhne uttryckligen, att det kommer från ett estniskt fynd (fyndorten inte uppgiven) (7). Aven om denna uppgift vore oriktig, kan man inte undkomma det faktum, att Reichel redan hade myntet år 1838, och Pemar-skatten blev inte funnen före 1841. Det tredje skälet är, att om man observerar klammerns plats i den ovanciterade fyndbeskrivningen, märker man, att Köhne inte als syftar på det danska myntet när han talar om Reichels förvärv från fyndet. Det är således Estland och inte Finland som det andre kända Sven Tveskägg-myntet kommer från; det borde för övrigt ännu finnas i Ermitage-museet, som efter (och delvis även före) Reichels död blev förvaringsplatsen för hans samlingar.
Dock säger Köhne att det finska fyndet innehöll ett mynt av Sven Tveskägg, och eftersom han var i tillfälle att veta att det ingick i detta fynd mynt av Olof Skötkonung och Anund Jakob (8), måste denna uppgift tagas på allvar. Det kan vara fråga om ett minnesfel, men detta är säkert nog inte den ända möjligheten, som framgår av det följande. 1 ett efterlämnat manuskript (9) förtäljer den mångsidiga amatörnumismatikern postexpeditör Mathias Weckström (1803-1873) att överstelöjtnant Tamelander sålde sina mynt till den andra av Finlands dåtida storsamlare, landshövding Johan Fredrik Stichaeus (1778-1853). Denna åter testamenterade sin samling till Helsingfors universitet, men hans anhöriga lyckades tillintetgöra den stora donationen, som skulle ha ställt honom på samma nivå som H.F. Antell. Till slut såldes den Stichaeuska samlingen (igen enligt Weckströms uppgifter) till St. Petersburg. Köparen var sannolikt Julius Iver-sen, som ofta vistades i Helsingfors.
Vi återkommer nu till Sven Tveskägg: om det fanns ett mynt av denna konung i Pemar-skatten, kom det troligen i Tamelanders ägo, och i så fall skulle man vänta att finna det hos Stichaeus. I den förteckning över Stichaeus samling som finns i universitetets myntkabinett nämns faktiskt ett mynt av Sven Tveskägg. Det är visserligen anfört under rubriken England, och det är svårt att avgöra om man i allmänhet kan lita på förteckningens bestämningar; man känner inte förtecknaren. Det ifrågavarande myntet kan ha varit en Ethelred-imitation med förvirrade inskrifter; dessa antogs dåförtiden vara slagna i England under åren 1013-14 då Sven var herre över landet (10). Men å andra sidan kan det också ha varit ett äkta Sven-mynt, och dess förekomst förteckningen synes i alla fall vara en förstärkning för Köhnes uppgift. Det är kanske bäst att lämna frågan öppen.
Åtminståne en del av Iversens samling har också hamnat i Eremitaget, men att döma av Spasskijs artikel om numismatiken i Ryssland var det inte fråga om ett påfallande stort förvärv (11). Möjligen hade Iversen själv eller hans arvingar realiserat resten - eller kanske var det inte alls Iversen som köpte Stichaeus samling. Även om ett mynt av Sven Tveskägg verkligen har blivit funnet i Åbonejden, har det således försvunnit igen.
(NNUM 1979 side 5-7)