I H. H. Schous stora "beskrivelse" av danska mynt fram till 1923 är också medtagna de första för det självständiga Island åren 1922 och 1923 präglade mynten. Nedanstående sammanställning utgör för Islands vidkommande en anspråkslös fortsättning på Schous verk.
Följande fyra huvudtyper kan särskiljas bland der självständiga Islands mynt:
(= Köpenhamns myntmärke) över myntdirektörsmärket HCN, under monogrammet myntgravörens namnstämpel GJ.
(= Köpenhamns myntmärke) över myntdirektörsmärket N, under monogrammet myntgravörens namnstämpel GJ.
(= Köpenhamns myntmärke) och myntgravörens namnstämpel GJ.
(= Köpenhamns myntmärke) och myntdirektörsmärke N, t. v. myntgravörens namnstämpel GJ.
(= Köpenhamns myntmärke), t. v. myntgravörens namnstämpel GJ.
1.00 |
1 EYRIR |
 |
År | Upplaga |
| 1.11 | typ 1 a, brons I. | Myntort: Köpenhamn | (1925?)(1) 1926 |
4 000 401 161 |
| 1.12 | typ I b, brons I. | Myntort: Köpenhamn | 1931 1937 1938 1939 |
462 371 210 560 278 700 305 000 |
| 1.13 | typ I c, brons II. | Myntort: London | 1940 | 500 000 ("supplied" 1941)(1) |
| 1.14 | typ I c, brons III (1). | Myntort: London | 1942 | 2 000 000 ("supplied")(1) |
| 1.21 | typ III, brons II. | Myntort: London | 1946 1953 1956 1957 1958 |
4 000 000 4 000 000 2 000 000 2 000 000 2 000 000 |
| 1.22 | typ III, brons III. | Myntort: London | 1959 | 1 600 000 |
2.00 |
2 AURAR Diameter 19 mm, vikt 3 gram, |
 |
År | Upplaga |
| 2.11 | typ I a, brons I. | Myntort: Köpenhamn | 1926 | 497 978 |
| 2.12 | typ I b, brons I. | Myntort: Köpenhamn | 1931 1938 1940 |
445 724 206 231 257 280 |
| 2.13 | typ I c, brons II. | Myntort: London | 1940 | 5 00 000 ("supplied" 1941)(1) |
| 2.14 | typ I c, brons III. (1) | Myntort: London | 1942 | 2 000 000 ("supplied") |
3.00 |
5 AURAR Diameter 24 mm, vikt 6 gram, |
 |
År | Upplaga |
| 3.11 | typ I a, brons I. | Myntort: Köpenhamn | 1926 | 355 431 |
| 3.12 | typ I b, brons I. | Myntort: Köpenhamn | 1931 | 311 443 |
| 3.13 | typ I c, brons II. | Myntort: London | 1940 | 5 00 000 ("supplied" 1941) |
| 3.14 | typ I c, brons III. | Myntort: London | 1942 | 2 000 000 ("supplied")(1) |
| 3.21 | typ III, brons II. | Myntort: London | 1946 1958 |
4 000 000 400 000 |
| 3.22 | typ III, brons III. | Myntort: London | 1959 | 600 000 |
4.00 |
10 AURAR Diameter 15 mm, |
 |
År | Upplaga |
| 4.11 | typ II a, kopparnickel. | Myntort: Köpenhamn | 1922 1923 1925 |
300 000 302 000 321 025 |
| 4.12 | typ II b, kopparnickel. | Myntort: Köpenhamn | 1929 1933 1936 1939 |
176 126 157 147 213 007 208 000 |
| 4.13 | typ II d, kopparnickel. | Myntort: London | 1940 | 1 000 000 ("supplied" 1941)(1) |
| 4.14 | typ II d, zink. | Myntort: London | 1942 | 1 500 000 ("supplied")(1) |
| 4.21 | typ III, kopparnickel. | Myntort: London | 1946 1953 1957 1958 1959 |
4 000 000 (1) 4 000 000 1 200 000 500 000 3 000 000 (jämväl med ärtalet 1958) |
5.00 |
25 AURAR Diameter 17 mm, |
|
År | Upplaga |
| 5.11 | typ II a, kopparnckel. | Myntort: Köpenhamn | 1922 1923 1925 |
300 000 304 000 207 320 |
| 5.12 | typ II b, kopparnckel. | Myntort: Köpenhamn | 1933 | 104 182 |
| 5.13 | typ II c, kopparnickel. | Myntort: Köpenhamn | 1937 | 201 104 |
| 5.14 | typ II d, kopparnickel. | Myntort: London | 1940 | 1 000 000 ("supplied" 1941) |
| 5.15 | typ II d, zink. | Myntort: London | 1942 | 1 000 000 ("supplied")(1) |
| 5.21 | typ III, kopparnickel. | Myntort: London | 1946 1951 1954 1957 1958 1959 |
2 000 000 2 000 000 2 000 000 1 000 000 500 000 2 000 000 (jämväl med ärtalet 1958) |
6.00 |
1 KRŇNA Diameter 22,5 mm, vikt 4,75 gram, |
 |
År | Upplaga |
| 6.11 | typ II a, aluminiumbrons. | Myntort: Köpenhamn | 1925 | 252 000 |
| 6.12 | typ I b, aluminiumbrons. | Myntort: Köpenhamn | 1929 1940 |
154 244 209 495 |
| 6.13 | typ II d, aluminiumbrons. | Myntort: Birmingham | 1940 | 1 000 000 (?) (1) |
| 6.21 | typ IV, aluminiumbrons. | Myntort: Birmingham | 1946 | 2 062 000 (1) |
| 6.22 | typ IV, nickelmässing. | Myntort: London | 1957 1959 |
1 000 000 500 000 |
7.00 |
2 KRŇNUR Diameter 28 mm, vikt 9,5 gram, |
 |
År | Upplaga |
| 7.11 | typ II a, aluminiumbrons. | Myntort: Köpenhamn | 1925 | 126 000 |
| 7.12 | typ II b, aluminiumbrons | Myntort: Köpenhamn | 1929 | 77 087 |
| 7.13 | typ II d, aluminiumbrons. | Myntort: Birmingham | 1940 | 1 000 000 |
| 7.21 | typ IV, aluminiumbrons. | Myntort: Birmingham | 1946 | 1 087 000 |
| 7.22 | typ IV, nickelmässing. | Myntort: London | 1958 | 500 000 |
Kommentarer
Det första mynt, som bär Islands namn i sin prägel, torde vara 1771 års piaster från Den Kongelige Mønt i Köpenhamn (Schou, Beskrivelse, nr 6), på vars "pelarsida" under vapnen namnen Island, Gronlan och Ferø återfinns. Pä piasterpräglingarna från Kongsbergs myntverk med årtalet 1777 är också Islands namn rned i prägeln, på en variant avkortat Islan (Schou, Beskrivelse, nris 3 och 4.) Der förhållandet, att Islands namn förekommer på myntet, ger emellertid icke anledning till att inrangera dessa piastrar bland Islands mynt på sätt, som för Grönlands vidkommande har skett i en amerikansk publikation om amerikanska silverdollar, där en förvånad nordisk läsare finner dessa danska piastrar upptagna som grönländska mynt (Wayte Raymond, The Silver Dollars of North and South America, New York 1939, s. 5).
Större fog finns däremot att till Islands mynt hänföra 1836 års präglingar av de danska 4, 3 och 2 rigsbankskilling med Frederik VI:s krönta monogram på åtsidan (Schou, Beskrivelse, nris 4-6, Wayte Raymond, Coins of the World, Nineteenth Century Issues, andra upplagan New York 1953, under Danmark nris 22-24). Det var nämligen behovet av skiljemynt på Island som gav anledningen till eller i varie fall en förevändning för deras prägling. De präglades vid det danska myntverket i Altona och bär som myntmästaremärke den därvarande myntmästaren Johan Friederich Freunds initialer, I. F. F. Till sin prägel ansluter de i övrigt till Frederik VI:s tidigare rigsbankskillingmynt för kungariket Danmark och för hertigdömena Schleswig och Holstein, närmast 16 och 8 Reichsbankschilling av 1816 och 32 rigsbankskilling av 1818 men också 1/12 species- 16 Reichsbankschilling av 1831. De präglades i förhållandevis små upplagor, varom kan läsas hos Wilcke, Specie- Kurant- og Rigsbankdaler, Köpenhamn 1929. Uppgiften där (å s. 399) om präglingen av 4, 3 och 2 rigsbankskilling under är 1826 mä antagas bero på ett förbiseende vid upprättandet av tabellen.
De isländska "privatmynt" - polletter eller "tokens" - som användes på Island under senare delen av 1800-talet, bör också nämnas. Förekomsten av dessa i myntcirkulationen kan tydas som ett tecken på, att landets försörjning med skiljemynt inte var tillfredsställande ordnad. Åtskilliga av dessa isländska "mønttegn" är förtecknade av Otto Blom Carlsen i Nordisk Numismatisk Unions Medlemsblad 1953, S- 221 ff. Denna förteckning har kompletterats i Nordisk Numismatisk Unions Medlemsblad för år 1954, s. 79, av Axel Ernst och också av Johan Chr. Holm, ib. s. 77. Der fortsatta utgivandet och användningen av dylika polletter förbjöds i en lag den 8 november 1901, vilken lag väl får antagas förutsätta, att landets försörjning med ordinarie skiljemynt i fortsättningen skulle bli tillfredsställande ordnad.
Pä Island gällde vid denna tid den danska myntlagen av den 13 maj 1873 jämlikt en "auglysing" av den 25 september 1873. Förutom danskt skiljemynt torde också annat enligt den skandinaviska myntkonventionen präglat skiljemynt, norskt och svenskt, ha cirkulerat på ön. Om myntväsendet på Island fram till första världskriget lämnar Wilcke en uttömmande redogörelse i Sølv- og Guldmøntfod 1845-1914, Köpenhamn 1930.
Island blev är 1918 en självständig stat i personalunion med Danmark. Den dansk-isländsla förbundslagen av den 30 november 1918 innehöll i sin 9 § bestämmelser om Islands myntväsende. Bestämmelserna innebar, att någon ändring i den dittills gällande myntordningen inte skulle ske, men lämnade öppet för framtiden, om Island skulle komma att önska prägla eget mynt. Bleve detta fallet, föirutsattes överenskommelser med Sverige och Norge i vad mån det isländska myntet skulle bli lagligt betalningsmedel också i dessa länder.
Den isländska myntlagstiftningen från 1918
Frågan om prägling av eget isländskt skiljernynt blev aktuell 1922. Det rådde da tydligen åter skiljemyntsbrist på Island och denna gav anledning till en provisorisk första myntlag den 2 oktober 1922 (bráðabirgðalög um skiftimynt úr eirnickel), vilken följdes av 1923 års lag om skiljemynt av kopparnickel (lög um skiftimynt úr eirnickel, nr 9, 20. júni 1923). Genom denna lagstiftning lagfästes prägling av 25 aurar och 10 aurar av kopparnickel. Lagstiftningen ger ett klart uttryck åt Islands nordiska samhörighet, eftersom lagarnas bestämmelser om myntens beskaffenhet - storlek, vikt, myntmetall och rand - helt anknyter till motsvarande föreskrifter i den skandinaviska myntkonventionen efter 1920 års tilläggskonvention om kopparnickelmynt.
Den skandinaviska myntunionen led skeppsbrott är 1924. När därför frågan om Islands skiljemynt blev aktuell 1925, skedde detta genom ett lagförslag, som beträffande 25 aurar- och 10 aurarmynten hade inarbetat 1923 års lagbestämmelser men beträffande övriga nominaler, 2 krónur, 1 króna, 5 aurar, 2 aurar och 1 eyrir innebar avvikelse från vad den skandinaviska myntkonventionen föreskrev beträffande motsvarande mynt. Den av alltinget 1925 antagna lagen om skiljemynt (1ög um innlenda skiftimynt, nr 19, 27. júni 1925) innehöll bestämmelser om de nominaler, som skulle präglas, § 1, om myntens storlek, vikt och myntmetall, §§ 2-4, om myntens form och beskaffenheten av deras rand § 5, om remedium, § 6, och om till vilket belopp de olika nominalerna var laga betalningsmedel gentemot statens kassor och enskilda personer emellan, § 7. Genom § 8 förklarades 1873 års myntlag i tillämptiga delar alltfort vara gällande och § 10 upphävde 1923 års lag om skiljemynt av kopparnickel. I § 9 inrymdes en bestämmelse om rätt för reregingen att förbjuda utförsel av isländskt skiljemynt ur landet och, för den händelse sädant förbud infördes, bötesstraff för överträdelse därav.
Den år 1925 antagna lagen gällde oförändrad till 1942. Under trycket av välkända omständigheter ändrades da lagen på så sätt, att paragraferna om storlek, vikt och myntmetall ersattes med en paragraf av innehäll, att skiljemyntens storlek, tyngd och myntmetall skall fastställas av finansdepartementet genom reglemente ("reglugerd"). Detta skedde först genom en provisorisk lagstiftning den 11 juni 1942, ersatt av lag den 15 september 1942 (bráðabirgðalög um breyting á lögum nr 19 27. júni 1925, um innlenda skiptimynt, 11. júni 1942 och lög um breyting á lögum nr 19 27. júni 1925, um innlenda skiptimynt, nr 89, 15. september 1942). Det i denna lagstiftning avsedda reglementet utfärdades den 12 augusti 1942 (relugerd um stærd þunga og málmblöndu innlendrar skiptimyntar, 12 ágúst 1942). Detta reglemente ersattes 1957 av det nu gällande av den 20 december 1957 (reglugerd um sætrd, þunga og málmblöndu innlendrar skiptimyntar, 20. Desember1957).
För fullständighetens skull bör kanske här nämnas en lag av den 7 november 1941 om utgivande av sedlar lydande å 1 króna (lög um útgáfu krónoseðla, nr 116, 7 nóvember 1941). Lagen bemyndigade finansministern att till ett belopp om högst 500 000 krónur läta utge sedlar lydande å 1 krona till ersättning för metalliskt skiljemynt sä länge brist rådde å dylikt ("medan hörgull er á málmskiptimyntinni"). För dessa sedlar skulle 1925 års skiljemyntslags bestämmelser i tillämpliga delar äga giltighet och lagen föreskrev, att sedlarna skulle indragas, sä snart som bristen på metalliskt skiljemynt och särskilt 1 krónamynt hade blivit hävd. År 1947 höjdes emellertid genom lagändring beloppet för denna extraordinära sedelutgivningsrätt till 1 000 000 krónur (lög um breyting á lögum nr 116 7. nóv. 1941, um útgáfu krónuseðla, nr 117 27. nóvember 1947).
De isländska skiljemyntens storlek, vikt och myntmetall
Bestämmelserna om de isländska myntens storlek, vikt och myntmetall återfinnes säledes nu i 1957 års reglemente. De bestämmelser härom, som tidigare har utfärdats genom 1922, 1923 och 1925 års lagar samt 1942 års reglemente, är sammanförda i detta nu gällande reglemente, som föreskriver fijljande:
| Diameter mm | Vikt gr | Metallegering | |
| a. Mynt, som gäller 2 kr. b. Mynt, som gäller 1 kr. |
28 22,5 |
9,5 4,75 |
92 viktdelar koppar, 6 viktdelar aluminium och 2 viktdelar nickel eller 79 viktdelar koppar, 20 vikt delar zink och 1 viktdel nickel |
| c. Mynt, som gäller 25 aur. | 17 | 2,4 eller 2 | 75 viktdelar koppar, 25 viktdelar nickel zink |
| d. Mynt, som gäller 10 aur. | 15 | 1,5 eller 1,25 | 75 viktdelar koppar, 25 viktdelar nickel zink |
| e. Mynt, som gäller 5 aur. f. Mynt, som gäller 2 aur. g. Mynt, som gäller 1 eyr. |
24 19 15 |
6 3 1,6 |
95 viktdelar koppar, 4 viktdelar tenn och i viktdel zink eller 97 viktdelar koppar, 2˝ viktdelar zink och ˝ viktdel tenn |
I den inledande sammanställningen har vid varie nominal angivits storleken, vikten och myntmetallen. Vad angär myntens storlek är att observera överensstämmelsen i diameter mellan 10 aurar- och 1 eyrir-mynten. I regel torde man sträva efter att undvika en dylik överensstämmelse mellan tvä skilda nominaler i ett myntsystem. Beträffande myntserien i övrigt kan anmärkas, att 25 aurar och 10 aurar-mynten av kopparnickel säväl ifråga om diameter som vikt ansluter sig den skandinaviska myntkonventionens kopparnickelmynt enligt 1920 års tilläggskonvention. Övriga nominaler däremot är i detta hänseende "særskillemønt". En uppgift i Royal Mints årsberättelse för 1940 om vikten 1,5 gram för det där dä präglade 1-eyrirmyntet torde vara oriktig och fä hänföras till tryckfelsklassen.
De i reglementet angivna myntmetallerna är för 2 krónur- och 1 krónamynten dels aluminiumbrons, dels nickelmässing. Aluminiumbronsen lagfästes för Islands vidkommande i 1925 års myntlag. Det är en myntmetall, som Den Kongelige Mønt i Köpenhamn synes ha omhuldat särskilt och väl också utfört ett pionjärarbete med. Nickelmässingen har kommit in i Islands myntsystem först med 1957 års reglemente. Denna myntmetall har kommit till stor användning vid Royal Mint i London och hälles vid detta myntverk som en förstklassig myntmetall. Bl. a. är ju den engelska threepence präglad i nickelmässing sedan 1937 och den användes också som bekant vid präglingen av de norska "Londonmynten" under krigsåren. En uppgift i Nordisk Numismatisk Unions Medlemsblad 1959, s. 86, om prägling av 1958 års 2 krónur i alutniniumbrons är felaktig - enligt Royal Mints årsberättelse för detta är är myntmetallen nickelmässing.
För 25 aurar- och 10 aurar-rnynten anger reglernentet som myntmetaller dels kopparnickel, dels zink. Kopparnickeln infördes som isländsk myntmetall redan i 1922 års provisoriska lag och då i anslutning till den skandinaviska myntkonventionen, vars tilläggskonvention av är 1920 öppnade vägen för skandinaviskt kopparnickelmynt. Zinken åter fick heder och värdighet av isländsk myntmetall genom 1942 års reglemente. De isländska mynten präglades vid denna tid i England - de isländska mynten av 25- och 10-aurarnominalerna är de första och hittills enda mynt i denna metall, som överhuvudtaget har präglats vid Royal Mint. Skall man döma av uttalandena i Royal Mints årsberättelser för åren 1942 och 1943 var man vid detta myntverk föga tillfreds med zinken som myntmetall. Men nöden hade ingen lag - det heter i årsberättelsen för 1942: "Since the additional issues required in 1942 appeared likely in any case to be able to be spared and withdrawn after the war, and a white metal was essential, they" . . . (d.v.s. 25 aurar och 10 aurar) "were struck of zinc. This metal, though extremely ill suited for use as currency, has been extensively used on the Continent by Germany and in countries under German control, and resort has occasionally been had to it otherwise in times of stress".
Till sist bronsmyntens legeringar! Reglementet anger som synes endast två olika bronslegeringar, medan i den inledande sammanställningen hat använts beteckningarna brons I, brons II och brons III. Der förhåller sig nämligen så, att under tiden från 1925 tre olika bronslegeringar hat använts för präglingen av det isländska bronsmyntet:
Brons I är samma legering, som den skandinaviska myntkonventionens bronsmynt präglades i, för övrigt med den latinska myntunionens bronsmynt som förebild. Den lagfästes för Islands del som myntmetall genom 1925 års lag och användes för de isländska präglingama av bronsmynt vid myntverket i Köpenhamn fram till 1940.
Brons II är den legering, som Royal Mint använde för prägling av bronsmynt från är 1922 och fram till den 14 april 1942 och därefter efter krigsslutet åter från den 15 november 1945 tillden 1 juni 1959. Enligt Royal Mints årsberättelser för 1940, 1941 och 1942 användes denna legering för prägling av de isländska bronsmynten dessa är och enligt årsberättelsen för är 1946 gick man detta ir åter över till denna legering för isländskt bronsmynt för att därefter, av årsberättelsema att döma, fortfara med denna legering för bronsmynten för Island. Men varken 1942 års reglemente eller 1957 års nu gällande känns vid denna bronslegering för Islands vidkommande och den är därför uppenbarligen inte laglig isländsk myntmetall!
Brons III slutligen är den myntbrons, som under kriget kom till användning vid Royal Mint från den 14 april 1942 till den 15 november 1945. Den infördes vid Royal Mint i tennbesparande syfte och användes enligt vad som uttryckligen sägs i dess årsberättelser för allt vid detta myntverk under denna tid präglat bronsmynt, inhemskt som utländskt. Der heter härom i årsberättelsen för 1942: "Other Governments which obtain their distinctive coins from the Royal Mint agreed to adopt the same composition; all bronze coinages minted here are accordingly alike, which indeed, by reason of the identity in appearance af the bronze, is the only practicable course". Av Royal Mints årsberättelse för 1942 framgär, att denna "war composition" i varje fall till någon del också användes för prägling av isländskt bronsmynt. För Islands vidkommande lagfästes denna bronslegering genom 1942 års reglemente. Nägon prägling i denna legering, som Royal Mint upphörde att bruka i november 1945, torde efter denna tidpunkt inte ha ägt rum förrän under år 1959, dä brons III återinfördes av Royal Mint den 1 juni och kom till användning för bl. a. Islands bronsmynt.
Präglingsorterna
I den inledande sammanställningen har för de olika mynten präglingsorterna angivits. Under åren 1922-1940 präglades det självständiga Islands mynt vid Den Kongelige Mønt i Köpenhamn. Detta myntverks märke, hjärtat, återfinns också på de isländska mynten härifrån, typ I variant a) och b) samt typ II variant a), b) och c). Eftersom myntverksmärket är att finna på de isländska kopparnickelmynten från Den Kongelige Mønt, stär dessa mynt också i denna detalj i överensstämmelse med den skandinaviska myntkonventionens föreskrifter.
Välbekanta historiska händelser medförde, att den isländska regeringen är 1940 uppdrog åt Royal Mint i London att tills vidare ombesörja präglingen av erforderligt isländskt skiljemynt. Royal Mint i sin tur gav av tekniska skäl Imperial Chemical Industries Ltd, Metals Department, Birmingham, uppdrag att prägla de i den isländska myntserien ingäende mynten av alumiumbrons, d.v.s. 2 krónur och 1 króna. Dessa präglades vid I.C.I:s anläggningar i Kings Norton, Birmingham, och säledes inte, som annorstädes har uppgivits, i London (Galster efter Kristján Eldjärn i Nordisk Numismatisk Unions Medlemsblad 1950, s. 163, Holm i Danmarks Mønter 1848-1947, s. 52 och s. 53).
Präglingen av det isländska skiljemyntet vid Royal Mint fick en dramatisk upptakt. I årsberättelsen från Royal Mint för år 1940 heter der härom: "Striking began at day-break after a night during which the windows and roofs had been wrecked by enemy action; a glacial wind whirled round the coining presses to inaugurate this coinage of Iceland".
Efter krigsslutet är 1945 fortsatte den isländska, numera republikanska regeringen att begagna sig av Royal Mints och I.C.I:s tjänster. Fr.o.m. 1957 har emellertid i samband med övergängen till nickelmässing som myntmetall för 2 krónur och 1 króna präglingen av dessa nominaler överförts till Royal Mint.
De isländska mynten från Royal Mint och I.C.I. bär inte nägot myntortsmärke utan är i detta avseende anonyma.
Royal Mint använder inte i allmänhet nägot myntmärke på de mynt, som utgär från dess myntpressar. Ett undantag gjordes år 1951, dä några där för Australien präglade mynt försågs med ett myntmärke, PL. Om detta heter der i årsberättelsen för 1951: "This is a mint-mark. The same letters were used, as well as others, for the same purpose on coins struck at London during the Roman Occupation. No contemporary expanded version has yet been found and I will not venture to judge between the various suggestions as to the full form. Prima (officina) Londinii, Londiniensis or Londinio - the first workshop of London, the first London workshop or the first workshop at London - all have wellqualified champions. Some suggest tliat P is an abbreviation of pecunia; others favour percussa. Whatever be the extended form, however, the significance was the same in 1951 as in Roman times, that the coins were struck in a Mint in London". Det skulle onekligen ha varit nöjsamt, om detta Londons myntmärke med anor sedan romartiden hade återupplivats redan 1940, när Island började prägla sitt skiljemynt vid Royal Mint!
Av i dess anläggningar i Kings Norton präglade mynt bär oftast som myntmärke bokstäverna KN, men detta är, som nyss sades, inte fallet med dess isländska präglingar.
Mynimästare- och myntdirektörsmärken på de isländska mynten
Pä de isländska, vid Den Kongelige Mønt i Köpenhamn präglade mynten återfinns den fungerande myntmästarens, från 1925 myntdirektörens märke. På mynten från åren 1922-1926 är detta HCN för Hans Christian Nielsen (myntmästare och myntdirektör 1919-1927), medan mynten från åren 1928-1940 bär märket N för Niels Peter Nielsen (myntdirektör 1927-1955).
Den oregelmässighet i den isländska myntserien, som typ II variant c) kan sägas utgöra, förtjänar nägra extra ord. Der enda myntet av denna variant är veterligen 25 aurar 1937. Pä detta mynt är i förhållande till den snarlika 25 aurar 1933 myntverkets märke och rnyntdirektörsmärket omkastade. Ser vi på serien av 10 aurar och 1 króna med myntmästarmärket N finner vi, att dessa mynt hör till variant b) av typ II och att detta gäller ocksä bäde för 10 aurar 1939 och för 1 króna 1940, säledes senare mynt än 1937 års 25 aurar. Huruvida "omkastningen" gäller hela upplagan av 1937 ärs 25 aurar, mer än 200 000 mynt, eller endast en del därav, därom vägar jag inte uttala mig. De förvisso fä exemplar av det ifrågavarande myntet, som jag hat haft tillfälle att granska, har emellertid alla varit "omkastade".
Pä de isländska mynten från Royal Mint och I.C.I. finner man inget rnyntdirektörs- eller motsvarande märke.
Myntgravörer och konstnärer
När kungariket Islands första mynt skulle präglas vid Den Kongelige Mønt i Köpenhamn fick ganska naturligt "medailløren" där Gunnar Jensen uppdraget att göra: upp förslaget till prägel för de nya mynten, se härom Nurnismatisk Forenings Medlemsblad, Bind XIV, april 1934, s. 59 och s. 62. Pä de isländska mynten från det danska myntverket åren 1922-1940 återfinns också hans signatur GJ på ätsidan.
Överflyttningen från Köpenhamn till de engelska myntverken år 1940 av präglingen av isländskt skiljemynt nödvändiggjorde, att erforderliga nya stampar tillverkades. Så skedde också vid Royal Mints avdelning för tillverkning av myntstampar. Med de tidigare isländska mynten som förebildet gjordes detta av en vid Royal Mint verksam myntgravör, C. W. Coombes, som utförde stampar för samtliga de sju isländska nominalerna. I enlighet med en tidigare, tydligen hävdvunnen men därför inte säkert god praxis - från en prägling 1815 av franska tjugufrancstycken - inom Royal Mint utelämnades härvid inte bara myntorts- och myntdirektörsmärken utan också konstnärens signatur, GJ (2)..
Stamparna för republikens mynt är tillverkade vid Royal Mint. Som den för prägeln av republikens mynt konstnärligt ansvarige angivs i Nordisk Numismatisk Unions Medlemsblad 1950, s. 163, den isländske konstnären Stefän Jönsson. I Nordisk Numismatisk Unions Medlemsblad för 1948, s. 80, nämns vid Jönssons sida också Tryggve Magnusson som rnedverkande vid rnyntprägelns tillkomst. Denne torde väl vara identisk med den isländske medaljkonstnären Tryggvi Magnússon, som vid alltingsjubileet 1930 skapade frånsidan av den "officiella" tväkronorsmedaljen i brons och också i andra avseenden var konstnärligt verksam i samband med alltingsjubileet.
Om prägel och inskrift på de kungliga och republikanska isländska mynten
Gunnar Jensens isländska mynt för Christian X är, synes der mig, ganska konventionella till sin utformning. Åtsidan bär kungens krönta monogram respektive der isländska riksvapnet under en kunglig krona, frånsidan värdet mellan ett enkelt utformat ornament. Der är en anspråkslös enkelhet i utförandet, som på sitt sätt är mycket tilltalande.
I stort sett vore der kanske i detta sammanhang inte mycket mer att säga, om der inte vore så, att de "kungliga" isländska mynten i sin prägel bär vittne om ett pikant förbiseende från konstnärens sida. Blått är av gammalt Islands nationalfärg och blått var fodret i den isländska kungakronan.
Den danska kungakronans foder däremot är purpurfärgat. Nu visar en granskning av det heraldiska återgivandet av fodret i den kungakrona, som pryder de isländska "kungliga" mynten, att Gunnar Jensen heraldiskt purpurfärgat dess foder. Om också själva kronan är isländsk, så är tydligen fodret danskt! Denna detalj undgick de granskande ögonen år 1922 och passerade också ofijrmärkt vid Royal Mints efterbildning år 1940 (jämför härtill också Axel Ernst i Nordisk Numismatisk Unions Medlemsblad 1948, s. 164!).
Då 1925 års myntlag behandlades i alltinget den 11 februari 1925, förelag tydligen i alltinget också skisser eller utkast till de nya mynten, d.v.s. såvitt protokollet utvisar närmast mynten av kronvalörerna. Mot förslagen gjordes den anmärkningen, att omskriften löd "KONUNG ÍSLANDS" i stället för "KONUNGUR ÍSLANDS", som den tydligen spräkriktigt borde ha lytt. På denna punkt blev der rättelse; tydligen gjordes förslagen om, ty på de mynt, som senare präglades av kronvalörerna, återfinner man ju överhuvudtaget inte denna eller någon snarlik omskrift. Denna oriktighet mäste ju ha varit iögonenfallande på ett helt annat sätt än "purpurfodret", som också 1925 passerade Argusögonen utan att observeras. Ett dylikt "heraldiskt" misstag saknar inte motstycke inom numismatiken. Ett känt fall dock utan den pikanta touchen i det isländska fallet erbjuder Jamaicas mynt från drottning Victorias och kung Edvard VII:s första är. Jamaicas vapen återgavs under mer än 35 år felaktigt med en skraffering, som anger det ananasbelagda korset på skölden blått, och rättelse häri skedde först 1904, då korset återges heraldiskt riktigt, rött.
Som ovan har sagts förfärdigades stamparna till de "kungliga" isländska mynten från de engelska myntverken vid Royal Mint, varvid de tidigare isländska mynten tjänade som förebilder men med utelämnande av myntorts- och myntdirektörsmärken och konstnärssignatur. I Royal Mints årsberättelse för 1940 heter der emellertid, att ett skarpt öga härutöver kan upptäcka flera skiljaktigheter ("a keen eye will detect other differences in the design"). Det vill skarpa ögon till, synes der mig, för att upptäcka dessa övriga skiljaktigheter. Men med hjälp av förstoringsglas kan man dock skönja smä olikheter i prägeln, bl.a. just i kronfodrets heraldiska färgläggning.
Republikens mynt är liksom kungarikets anspråkslösa till sin utformning. Åtsidan bär Islands riksvapen, på kronvalörerna med dess fyra sköldbärare, rovfågeln, draken, oxen och jätten, på aurarmynten omgivet av en lagerkrans. Frånsidan bär värdet, omgivet av dekorative björklöv som ornament.
Ett isländskt mynt, "som vi icke fick", kan kanske nämnas under denna rubrik. År 1944 fick Royal Mint en förfrågan från Islands regering angående möjligheten att där få präglat ett minnesmynt av silver till hugfästande av republikens införande den 17 juni 1944. "I regret" skriver the Deputy Master and Comptroller of the Royal Mint i sin årsberättelse för 1944 "that the absorption of the Mint's resources by the war made it impossible to undertake this attractive commission". Så nägot isländskt jubileumsmynt blev det dessvärre inte den gången!
Antalet präglade mynt och årtalen på mynten
Uppgifterna om antalet präglade mynt vid Den Kongelige Mønt i Köpenhamn under åren 1922-1940 har erhållits brevledes från Den Kongelige Mønt.
Anmärkningsvärd är uppgiften om prägling av 4 000 mynt av valören 1 eyrir 1925. I den i Nordisk Numismatisk Unions Medlemsblad I950, s. 163, intagna ärtalförteckningen över de isländska mynten finnes inget 1-eyrirmynt med årtalet 1925 upptaget och jag hat inte heller sett nägot dylikt i någon samling. Uteslutet är väl inte, att präglingen 1925 hat skett med 1926 års stampar. Man mäste emellertid räkna med möjligheten av att 1-eyrirmynt rned årtalet 1925 kan finnas. Upplagan, 4 000 mynt, är ju försvinnande liten och omöjligt är givetvis inte, att den så att säga "uppslukats" i myntcirkulationen.
För präglingarna vid Royal Mint i London under krigsåren lämnar detta myntverks årsberättelser tyvärr inte entydiga uppgifter. Antalet präglade ("struck") isländska mynt av de olika nominalerna uppges oftast inte, utan man får i stället uppgifter om antalet levererade ("supplied") mynt. Man kan emellertid utläsa, att leveranserna inte alltid redovisas fullständigt. Beträffande zinkmynten med årtalet 1942 t.ex. visar årsberättelserna, att der år 1942 präglades 3 500 000 mynt men levererades blott 1 000 000 av vardera 25 aurar och 10 aurar. Beträffande de inte som leverade redovisade 1 500 000 zinkmynten lämnar årsberättelsen för 1942 oss i ovisshet. Påföljande år redovisar årsberättelsen 500 000 zinkmynt av 10-aurarvalören som präglade. I fråga om de 1942 präglade bronsmynten upplyser årsberättelsen, att säväl "old bronze" (= brons II) som "new bronze" (= brons III) kom till användning. Men angäende storleken av präglingarna i den förra eller senare myntmetallen lämnas vi i okunnighet. Krigstidens praxis vid Royal Mint beträffande stamparnas utnyttjande oförändrade sä länge som möjligt utan ändring i onödan av årtalssiffror ("prolonged use of dies") ger anledning till förmodan, att någon del av de är 1942 levererade bronsmynten kan vara präglade är 1941 med stampar med årtalet 1940. Tänkbart är dock att stampbyte skedde i samband med övergang från brons II ("old") till brons III ("new" eller "war composition"), i vilket fall mynten med årtalet 1942 alla skulle vara av brons III. Beträffande bronsmynten med årtalen 1940 och 1942 kan man våga den förmodan, att upplagorna med årtalet 1940 är större, än den i sammanställningen angivna, och att upplagorna av mynt med årtalet 1942 i brons III inte uppgår till de i sammanställningen uppgivna; m.a.o. upplagorna för 1942 innehäller mynt, som har levererats detta år utan att det därför är säkert, att de alla bär årtalet 1942. (En förfrågan i detta spörsmäl, som givetvis inte har någon större reell betydelse, hos Islands finansdepartement har inte givit något resultat).
Om upplagornas storlek för de vid I.C.I. i Kings Norton, Birmingham, under kriget präglade aluminiumbronsmynten med årtalet 1940 lämnar Royal Mints års berättelser inga uppgifter. Det framgär emellertid, att präglingen av dessa mynt drog ut på tiden och synbarligen avslutades först år 1942. Sammanställningens upplagesiffror är hämtade ur den amerikanska tidskriften The Coin Collectors journal, 1948, s. 131, men de därifrån tagna siffrorna måste tagas med en nypa salt, eftersom tidskriftens uppgifter om präglingars storlek, dä de låter sig kontrollera, inte alltid visar sig tillförlitliga. I dröjsmålet med leveransen av mynten av kronvalörer har vi sett ett av motiven till 1941 års lag "um útgáfu krónuseðla". Denna lag motiverades ju med den akuta bristen på skiljemynt av kronvalörer. Att observera i detta sammanhang är för övrigt också uppgiften i Nordisk Numismatisk Unions Medlemsblad 1950, s. 163, om att 1940 års prägling av 1-krónamynt vid Köpenhamns myntverk inte kunde skeppas över till Island förrän efter krigsslutet 1945.
För tiden från och med 1946 års präglingar är Royal Mints årsberättelser mer rakt på sak upplysande. Uppgifterna avser antalet präglade mynt. Emellertid är att observera, att vissa är prägling har förekommit med föregående års stampar, så att under året präglade mynt bär annat årtal än präglingsårets. Så är fallet med 10 aurar 1946, präglad också under år 1947, och med 2 krónur och 1 króna 1946, vilkas prägling synes ha försiggått under åren 1947-1949.
En årtalsförteckning över de isländska mynten från 1922-1950 finns intagen i Nordisk Numismatisk Unions Medlemsblad 1950, s. 163 (jfr ib. s. 180); de isländska mynten från Christians X:s regering är förtecknade i Johan Chr. Holms Danmarks Mønter 1848-1947 (Köpenhamn 1959). I Schous "Beskrivelse" är 1922 och 1923 års isländska mynt upptagna å s. 381, för övrigt i sällskap med de danska unionskungarnas svenska mynt - detta är följdriktigt - "Wolfenbüttel"-präglingarna med Christian IV:s monogram och Frederik III:s ärkebiskopliga präglingar från Bremen.
Wayte Raymond, Coins of the World, Twentieth Century Issues 1901-1950 (fjärde upplagan, New York 1951) upptar de här behandlade mynten under Iceland, s. 136-137, nris 1-7 och 11-16. Årtalsuppgifterna är i stort sett korrekta. Dock saknar man 5 aurar 1942 och som slutår för 2 aurar och 1 eyrir av "kungliga" typen år 1942. -I stället hat Raymond som 6 a) resp. 7 a) fätt med några eljest obekanta mynt, nämligen 2 aurar och 1 eyrir av Zink. Deras existens syns tvivelaktig.
Yeoman, A catalog of modern world coins (första upplagan, Racine 1957) upptar å s. 245 -247 mynten under nris 1-7 och 11-16 med korrekta begynnelse- och slutär för präglingarna (3).
Såväl Wayte Raymond som Yeoman upptar bland Islands mynt de officiella minnesmedaljer, som utgavs vid alltingets 1000-årsjubileum 1930. Dessa medaljer har behandlats tidigare i Nordisk Numismatisk Unions Medlemsblad 1959, s. 28 ff. Att de här an en gang omnämnes, beror därpå, att jag efter det artikeln om dem publicerades i medlemsbladet har blivit uppmärksamgjord på deras omnämnande i Numismatisk Forenings Medlemsblad, Bind XIII, januari 1932, s. 5. I en redogörelse för Den Kgl. Mønt- og Medaillesamlings nyförvärv skriver här Georg Galster: "Framkvæmdastjóri Althingishátidar har ved denna Festkomitees Direktor, M. Kjaran, Reykjavik, oversendt som Gave er Sæt af de islandske Erindringsmønter, som er udkommet i Anledning af Tusindaarsfesten. De har karakter af Medailler, men bærer indslaaet i Randen 10, 5 og 2 Krónur; de to første er af hvidt Metal, 2 Kronen derimod af Bronze . . . " (kursiveringarna gjorda här). Också i en norsk publikation har jag funnit den isländska 10-krónorsmedaljen betecknad som "minnemynt" se Myntsamlernytt fra Norsk Numismatisk Forening, Bind 3, s. 181. I dessa bägge nordiska publikationer nämns alltingsmedaljerna som "erindringsmønter", visserligen med "karaktær af medailler", respektive "minnemynt". Till sist har Johan Chr. Holm i Danmarks Mønter 1848-1947 å sid. 55-57 tagit upp dem bland mynten, med påpekande likväl att det "er diskutabelt, hvorvidt de maa anses for 'rigtige' Mønter". Frågan står alltså fortfarande öppen: var medaljerna mynt, d.v.s. under någon om än aldrig så kort tid utrustade med egenskapen av att vara laga betalningsmedel? Varken 1942 års eller 1957 års isländska myntreglemente känns vid dem som mynt. Som sades i den tidigare nämnda artikeln om dem, på denna punkt tiger också den stora isländska minnesskriften om alltingets tusenårsfest, som utkom år 1943.
Härmed är jag inne på och vill i korthet omnämna
Den isländska myntlagstiftningens bestämmelser om skiljemyntens egenskap av laga betalningsmedel
Ovan nämndes att 1925 års skiljemyntslag i § 7 innehöll bestämmelser om skiljemyntens egenskap av laga betalningsmedel. Efter 1942 års lagändring återfinns nu bestämmelserna hätom oförändrade i § 5 av den isländska skiljemyntslagen.
I oskadat skick gäller de som laga betalningsmedel efter nominella värdet gentemot statens kassor och enskilda emellan. Men ingen är, om jag har tolkat lagen rätt, skyldig att i en betalning taga emot mer än 20 kronor i 2- och 1 -krónamynt, 5 kronor i 25 - och 10 aurarmynt eller 1 krona i 5-, 2-, och 1-"eyringar". Gentemot statens kassor upphör deras giltighet, när det inte längre låter sig bestämmas, att de är isländskt skiljemynt, allmänheten emellan då de har blivit sä slitna, att prägten blivit otydlig.
Avslutningsvis må nämnas, att enligt uppgift i Nordisk Numismatisk Unions Medlemsblad 1946, s. 49, isländskt skiljemynt tillfälligtvis under kriget 1940-1945 kom till användning också på Grönland. Det blev dä där "tilladt at anvende islandsk skillemont".
Till herr Friðjon Sigurðsson, Reykjavik, som älskvärt hat hjälpt mig med att skaffa lagtexterna till den isländska myntlagstiftningen och i Althingistiðindi 1923, 1925, 1941, 1942 och 1947 publicerat tryck angående densamma, samt till Den Kongelige Mønt i Köpenhamn och till Landsbanki Islands, Reykjavik, vilka bägge institutioner hat lämnat värdefulla upplysningar i samband med utarbetandet av förestående artikel, framför jag härmed mitt varma tack.
S. B.
(Nordisk Numismatisk Årsskrift 1960 side 98-120)
Litteratur
The author gives a brief presentation of the coins struck for Iceland during the years 1922-1959. Before 1922 no coins with special design for Iceland were struck; the Danish "pillar" dollars of the 18th century wear the name of this country as well as that of Greenland, but this does not mean that they were struck for Iceland, nor for Greenland. They were trade coins. In 1836 some Danish coins were struck at Altona, officially meant for use in Iceland, but without any signs referring to that country.
Thus the first coins of Iceland were struck in the 20th century and then at three mints: the Royal Mint at Copenhagen (1922-1940), the Royal Mint in London (from 1940) and ICI Metals Ltd, King's Norton, Birmingham (coins of two krónur and one króna dated 1940 and 1946).
The Royal Crown on the Icelandic coins has, by a mistake of the artist been given a design indicating the crown to be a Danish and not the Icelandic Royal Crown; the author compares this mistake with an artist's, similar, mistake on the shield of the Jamaican coins of Queen Victoria and of some of those of King Edward VII.
One of the bronze alloys used for the 5 and 2 aurar and 1 eyrir, called in the article "brons II", is identical with the imperial bronze used by the Royal Mint, London, 1922-1942 and again from 15/11 1945 until 1/6 1959; this bronze has never been authorized by Icelandic law. So far, the Icelandic coins struck in this metal are not in conformity with the law - but actually they are in use, and no one has any objection to them!
The author points out that the zinc coins of 2 aurar and 1 eyrir of 1942, mentioried by Wayte Raymond, are highly doubtful. He also asserts, that the commemorative pieces of 10, 5 and 2 "krónur", regarded as coins by e. g. Raymond, Davenport, Yeoman and others, are not coins, but medals. In consequence those medals are not listed here among the Icelandic coins of the 20th century.